Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl von Linné såsom geolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna fordran är, såsom nyss nämndes framförallt af nöden
för geologen, som har att af det närvarande sluta till det
förflutna. Ju mera förtrogen han är med den nutida naturen i alla
dess skiftande yttringar, ju större utsikt har han att på ett rätt sätt
kunna tolka hvad som skett under längesedan svunna tider. Och
det är under sådana förhållanden naturligt, att Linné, naturforskaren
af Guds nåde, han som med samma intresse gaf akt på allt, äfven
skulle hugfästa sitt namn på det geologiska området, om ock detta
först i relativt sen tid blifvit rätt uppskattadt och erkändt.[1]
Den strid, som sedan Aristoteles dagar under nära två
årtusenden pågått angående de i berglagren förekommande försteningarnas
natur, var redan före Linnés studietid så till vida afgjord,
som man ej längre ansågo dem för tillfälliga bildningar eller
»stengyckel», utan tämligen allmänt erkände dem såsom lämningar af
verkliga djur och växter, som fordom lefvat på jorden. Men däremot
omfattades allmänt en annan åsikt, som under det adertonde
seklet utöfvade ett hämmande inflytande på geologiens utveckling, i
det man nämligen antog, att det gällde varelser, som omkommit vid
»syndafloden». Denna åsikt delades emellertid icke af Linné, som
tvärtom på flere ställen, såsom vi i det följande skola finna, uttalade
sig mot densamma. Han betviflade visserligen icke bibelns berättelse
om den stora floden, men han trodde, att denna försiggått
innan fastlandet ännu nått den utsträckning, som det numera
innehar. Denna åsikt utvecklas i hans föredrag om den beboeliga
jordens tillväxt, ett tal, som hölls vid medicine doktorspromotionen i
Upsala 1743. Han antager där, »att all nu befintlig jord i världens
barndom var sänkt under vattnet och täckt af den vidsträckta oceanen
med undantag af en enda ö i detta omätliga haf, på hvilken ö alla
djur bekvämligen kunnat hafva sitt tillhåll och alla växter förträffligen
frodas». Till denna slutsats kom han företrädesvis genom de
många fakta, som tala för »att fastlandet hvarje år tillväxer och att
dess gränser utvidgas».
»Af allt detta», heter det, »tror jag mig med säkerhet kunna
draga den slutsatsen, att det öfver vattnet höjda landet årligen
tillväxer; häraf åter, att det förr varit mycket mindre, samt att det i
begynnelsen icke varit annat än en obetydlig ö, på hvilken — liksom
i sammandrag — fanns allt det, som den allgode Skaparen förordnat
skola tjäna människan till gagn». Och »syndafloden» tyckes Linné
tänkt sig hafva försiggått medan fastlandet ännu hade denna relativt
obetydlig utsträckning.
»Är det väl troligt», säger han, »att världens upphofsman vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
