Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl von Linné såsom geolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapelsen uppfyllt hela jorden med djur, för att sedan, ej långt
därefter, genom syndafloden döda dem alla med undantag af ett enda
par af hvarje art, som blef bevaradt i arken?»
Linné synes följaktligen hafva menat, att fastlandet sträckte
sig föga utöfver det bibliska paradiset, när »syndafloden» inträffade,
och att djuren vid den tiden ännu icke förökat sig till något
synnerligen stort antal. »Syndafloden» skulle följaktligen endast drabbat
den del af jorden, som då enligt hans mening under form af en ö
höjde sig öfver oceanens yta. De märken efter ett forntida högre
vattenstånd, som finnas hos oss och i andra delar af jorden, hade
sålunda enligt denna åsikt icke med »syndafloden» att göra, utan
härrörde från en tid senare än denna.
Att Linné kom till en sådan slutsats berodde helt visst på de
iakttagelser, som han gjort under sina resor till Lappland och
Dalarne samt framför allt till Öland och Gottland. Hvad han där sett
lät icke förklara sig genom antagandet af en våldsam öfversvämning,
sådan som »syndaflodens» antogs hafva varit.
Om Linné sålunda helt och hållet frigjort sig från den dittills
rådande uppfattningen om »syndaflodens» samband med berg- och
jordlagrens bildning, hade han däremot i likhet med sin öfriga samtid
icke någon riktig föreställning om den geologiska tidens ofantliga längd.
Hade så varit fallet, skulle han naturligtvis icke kunnat förlägga
fastlandets uppkomst till tiden efter syndafloden. Det må emellertid
härvid framhållas, att han under sin skånska resa åtminstone synes
ha fått en aning om de ofantliga tidrymder som förflutit. Denna
resa företogs 1749, sålunda sex år efter hans tal om den beboeliga
jordens tillväxt, hvarför den följaktligen icke haft något inflytande
på hans i detta tal framställda åsikter. Linné har emellertid själf
vid en ännu senare tidpunkt[1] klart och tydligt med följande ord
preciserat sin ställning till dessa frågor: »Lithologien bör ej heller
vara otacksam emot Linné. Han var en ibland de första och
förnämsta, som påstodo vattnets aftagande och continentens utvidgande,
och han gick därmed så långt tillbaka som till Paradiset. Han ville
gerna hafva trodt jorden äldre, än själfve Chineserne påstå, om
Skriften det tillåtit.»
»Han sade sig aldrig sedt rudera diluvii universalis, men väl
succesiva temporis. Han sökte artigt och ingenieust att explicera
strata montium, och påstod sig ännu aldrig kommit genom rudera
ævi till terram primigeniam».
Hvad som här är anmärkningsvärdt är Linnés uttalande, att
det endast var hans uppfattning af bibelns utsago, som hindrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
