Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LINNÉS ALLMÄNNA TERAPEUTISKA IDÉER
75
Från denna motsatsernas teori, såsom man kan benämna den,
utvecklas det patologiska och farmakodynamiska system1, som mer
eller mindre klart genomgår Linnés medicinska skrifter och utan
hvars kännedom de icke kunna förstås. Att Linné uppställde
nervsystemet i viss motsats till kroppens öfriga väfnader, synes mig bero
därpå, att äfven hans farmakodynamiska system fordrade en sådan
skillnad. Då Linné uttalade den allmänna satsen, att de växter,
som utmärka sig genom sin smak, förändra de fasta och flytande
delarna i kroppen, medan de luktande och flyktiga ämnena inverka
på hjärnan, måste det finnas ett organiskt substrat inom kroppen,
som ensamt är mottagligt för egenskaperna hos de läkemedel, hvilka
bilda den stora gruppen af olida, odorata, volatilia, spirantia3 o. s. v.
Boerhaave antog äfven ett fluidum nervosum, men tillerkände
nerverna endast förmåga af spänning och förslappning.
Linné uppställde därför den regeln, att vid begagnandet af ett
läkemedel man alltid bör använda ett sådant, som medför eller
framkallar ett tillstånd i väfnaden, motsatt det, som man vill bekämpa
(con-trariorum e contrariis curatio).8 Det är öfverhufvud en i hans skrifter
ofta återkommande tanke, att naturens arbete fortgår under motsatser
(nam contrariis fere sua omnia natura operatur). Ja, det är en
grundåsikt i Linnés hela naturåskådning, att naturens jämvikt beror på
kampen emellan olikheter (universum luctå discordium aequilibratur).4
Därmed sammanhänger föreställningen, att den ena sjukdomen
uttränger den andra eller att genom förhandenvaron af ett
sjukdomstillstånd organismen blir liksom skyddad eller immun för ett annat
(hinc morbi contrariis morbis saepius curantur).5 En åsikt, hvilken i
1 Man bör, säger Linné, fästa synnerlig uppmärksamhet därpå, an liksom fem
abnorma tillstånd i organismen med sina motsatser (vitia cum suis oppositis) bilda
utgångspunkter för de flesta sjukdomar, likaså botas de genom lika många redan
af naturen själf antydda medel med deras motsatser. Häraf framgår sanningen af
den gamla, äfven af Boerhaave begagnade, i litteraturen ofta upprepade satsen:
•Contraria contrariis curantur». Mer än någon annan genomförde Linné denna
•motsatsemas teori» så väl i patologin, som farmakodynamiken. De effectu et
cura vitiorum dueteticorum generali (1765).
• »Sapida agunt in Huida et solida, eaque variant, non vero systema cerebri.
Odorata volatilia agunt in cerebrum, sed solida et fluida ceteris paribus non
mutant, nisi mediate riendo motum in systemate nervoso.» Inebriantia (1761).
• Purgantia indigena (1766).
4 Människans kropp kan »considereras som en balance, hvilken då han
aequilibrerar, må vi väl, men så snart någon öfvervigt blir på någon sida, så äro vi sjuke*
(Linnés föreläsningar öfver Clavis).
• Vires plantarum (1747).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
