Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINNÉS UTTALANDE OM HJÄRTATS OCH BLODKÄRLENS SJUKDOMAR 79
hålla det i regelbunden rörelse. Man bör skilja dessa tillstånd från
hvarandra. Vid den verkliga plethora eller blodfullheten bildas mera
blod, än kroppen behöfver eller kan använda; för det senare
tillståndet däremot ligger en viss svaghet i hjärtat och blodkärlen till
grund (»atoni» F. Hoffmann), och därigenom uppstår en skenbar
blodöfverfyllnad. En sådan utvidgning af blodkärlen är egendomlig
för svårt sjuka personer under feberanfall, liksom hos kakektiska
individer.1 Kongestion är en rikligare strömning af blod till en del af
kroppen, än till öfriga. Den antyder icke blott en ojämnhet i
blodets circulation, utan kan dessutom bero på en svaghet eller på en
retning (irritation) i den del af kroppen, dit blodströmmen enligt
mekaniska lagar leder sig. Kongestion kan ytterligare framkallas genom
förträngning i blodkärlen inom en angränsande del eller kan den
uppstå i följd af kramp i kärlen. Om nu af någon tillfällig anledning
blodrörelsen tilltager, kan blodutgjutning (haemorrhagia) uppstå.2
Bland hjälpmedlen vid uppgörandet af sjukdomsdiagnoser var
pulsen och dess växlingar för de äldre läkarene af den största och
viktigaste betydelse. Man måste i sanning beundra det skarpsinne
och den noggrannhet, som de äldre läkarene, i brist af andra objektiva
symtom, nedlade pä studium af pulsen. Om man icke, yttrar
Linné, i hvarje skildt fall kan bedöma styrkan och beskaffenheten
af denna lifvets mätare och uppehållare (de humanae vitae indice illa
et conservatrice), så kan man icke heller uppskatta den större eller
mindre graden af rubbning inom de vitala, naturliga och animala
funktionerna samt däraf härflytande faror för människans hälsa.
Det gifves i diagnostiskt och prognostiskt hänseende hvarken någon
mer framstående eller mera nödvändig lära, än den om blodets rörelse,
pulsen. Man kan därför icke undgå att klandra lättsinnigheten hos
de läkare, hvilka undersöka den sjuke med så lätt och flyktig hand,
att de knappt afvakta tvenne pulsslag, och så snart den sjuke
hunnit omtala ett eller annat symtom eller de endast hört sjukdomens
namn nämnas, äro färdiga att föreskrifva medikamenter. Läkaren
bör tvärtom i hvarje fall anställa den noggrannaste pröfning af alla
sjukdomstecken och däraf bilda sig ett mer eller mindre säkert eller
åtminstone sannolikt omdöme.8 I en särskild afhandling »om den
intermittenta pulsen» finnas orsakerna till dess uppkomst angifna och
man ser däraf, att läkekonsten redan den tiden icke saknade en
inblick i de sjukdomsprocesser, som åstadkomma denna oregelbun-
1 De haemorrhagiis ex plethora (1772)
* De haemorrhagiis uteri sub statu graviditatis (1749).
• De pulsu intermittente (1756).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
