Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
LINNÉS MATERIA MEDICA
Med begagnandet af sin faders efterlämnade samlingar, ämnade
sedermera Linné d. y. ånyo utgifva »Materia medica», men denna
plan afbröts genom hans tidiga bortgång.1
Linnés Materia medica skänker oss en djup inblick i
hans uppfattning af läkekonstens praktiska mål och detta arbete har
för oss ett så mycket större intresse, som det i väsentlig mån
bidragit att grundlägga den kärlek för och den insikt i den medicinska
naturalhistorien och farmakologin, som sedan långa tider tillbaka på
ett så framstående sätt utmärkt Sveriges läkare och apotekare. När
man närmare betraktar den medicinska vetenskapens utveckling i
Sverige från medlet af 1700-talet, kommer man ovillkorligen
till den öfvertygelsen, att det var Linnés öfverväldigande, i
medicinskt hänseende icke nog högt uppskattade inflytande, som gaf
henne denna prägel af naturforskning, hvilken sedan fortlefvat och
mångsidigt tryckt sin stämpel på den svenska läkarebildningen ända
in i vår tid. I följd af den riktning Linné gaf vetenskapen, har
den sekelgamla förbindelsen emellan naturalhistoria och medicin
bibehållit sig i Sverige längre, än i något annat land, och till deras
gemensamma båtnad burit de härligaste frukter.
Linnés Materia medica blef, såsom han själf säger, utgifven
»in gratiam discipulorum studiosorum Upsaliensium» och skulle,
emedan den var afsedd för Sveriges läkare, omfatta hufvudsakligen de
officinella växter, som blifvit upptagna i den af kollegium medicum
1741 utgifna medicinaltaxan, »et eas quidem omnes nulla exclusa,
quamvis multae et excludi possent et deberent». Likväl har Linné
ansett sig böra upptaga äfven några sådana växter, hviikas
verksamma egenskaper visserligen blifvit erkända, men hvilka läkarena
icke ägde rättighet att förutsätta på apoteken, emedan de saknades
i ofvannämnda medicinaltaxa. Öfver dessa lämnas en skild
förteckning, i hvilken bland annat äro upptagna rad. Saleb, stipites
Dulca-marae, herba Linnæi, Uvae ursi, Musc. Islandic, semina Daturae,
herba Laurocerasi, bacc. Belladonnae, rad. Senegae, cort. Simarubae.
Linné har med den för honom egendomliga klarhet och korthet vid
hvarje officineli växt angifvit allt, hvad om densamma i
farmakolo-giskt-terapeutiskt hänseende kan sägas. Af största vikt i detta
hänseende var, att de officinella växterna blefvo noggrant botaniskt
bestämda till släkte och art, hvarigenom den förut så vanliga förväx-
3 »Materiam medicam postea edam, sed exspecto adhuc proxima aestate
vana ex America, quae eruenda commisi Botanicis meis ibi degentibus; vellem quoad
örtum ut botanicus nullius pharmaci originem ignoraret». I bref till P. D. Giseke
den V" 1779 (hos Stoever, s. 116).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
