Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här. torka mina kläder och h-wila min utsläpade kropp.
Jag fick dock föga förfriskning, ty elden brände på den
ena sidan och kalla nordanwädret twingade på andra;
myggen angrepo ansichtet, händer och ben, att jag ingen
ro finna motte. På den utskickade lappen wäntade jag
således intill kl. 2 äffter middagen, och befarade nu att
han mig öfwergifwit, och jag altså i dödsens öpna gap
stadd. Omsider kom han dock, hafwandes med sig en
liten swartlagd qvvinna med röd myssa och nedslagit hår.
Jag wett eij, om Poeterna kunnat beskrifwa någon furia
så lik, som denna representerades, hwilken tilltalte mig
på swenska: O du stackars karl, hvvad för olycka har
fört dig i mitt land! ser du hwad swåra boningar wij
hafwom. Jag har ännu aldrig om somaren sedt
främ-mat. Hwadan komer du eller hwar will tu? Jag som
nu uti 4 dagar ingen mat hafft, förutan någon färsk fisk
utan bröd, frågade henne, som i handen bar en liten
kättil, om hon någon mat hade. Jo, swarade hon, och
kokade en gädda, den hon bar med sig. När jag äta
skulle och fick se emällan giälet ligga hopetals matskar,
kunne jag föga fördraga hennes spijs, blef mättad, men
ej styrkt och förfriskad. Hon sade mig att i andra
Elf-wen war ingen båt, och att jag samma wäg måste
tillbakas, hwilka ord woro som åskeslag i mitt bröst. Jag
wett ej hwad jag nödigare skulle pågå, än en så grym
wäg, genom de stygiska kärren, som nu eij kunne
und-wikas. Hon wiste oss dock litet på sides, hwarigenom
7« mihl af dett förra träsket undweks. Emedlertijd
råkadom wij i skogen ett skiuhl med tack bygdt på 4
stolpar, hwar uti hängde kläder och en liten renost, den
jag straxt af henne begärte, men blef näkat aldeles, ty
hon skulle hafwan till wägkost nästa böndag. Jag som
nu war så uthungrad, kunne aldeles intet lämna honom,
utan lofwade henne hwad hon begiärte, hälst som jag
utom den eij trodde mig kunna lefwa en dag. Hon lät
mig doch omsider få honom, och den uppehölt
någorlunda lifwet. Wij lämnade henne och gingo tillbakas.
Riporna gofwo allestäds skrattlöje i skogen åht wår
till-bakakomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
