Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Linné som vetenskapsman och skriftställare under senare år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
ständigt samma lagerföljd som i Västgötabergen. Så
blevo Linnés åsikter om »Strata telluri» (jordens lager)
tillgängliga för hela den vetenskapliga världen.
Under Skåneresan studerade han flygsandsbildningen,
kritlager och stenkolsförande lager. Under denna resa
tyckes han hava fått åtminstone en aning om den geologiska
tidens ofantliga längd. Då han vid Hälsingborg iakttog
de växlande lagren av skiffrig sandsten och sandig skiffer
i den höga brinken på stadens östra sida, skriver han:
»Jag hissnar; då jag står på denna högd och ser neder för
de långa tidehwarf, som förflutit liksom vågorna i Sundet
och lämnat efter sig så nästan utnötte spor af den forna
werlden och som nu äro endast i stånd att wiska, sedan alt
annat tystnat. »
De petrificat (försteningar) som funnos i många svenska
lager, väckte Linnés uppmärksamhet och förundran. Om
petrificat hade man länge haft besynnerliga föreställningar:
de hade ansetts som tillfälliga bildningar eller »stengyckel»;
men redan före Linnés tid ansåg man dem som lämningar
av verkliga djur och växter, som fordom levat på jorden.
I början av 1700-talet ansågs det allmänt, att de voro rester
av varelser, omkomna under syndafloden. Denna åsikt
delades dock ej av Linné. Redan under sin vistelse i
Lund hade han kommitt i tillfälle att studera försteningar,
ävenså under sin utländska resa, då han i
»naturaliekabinetten» fick se märkliga »petrificationer».
Under Ölandsresan fann Linné i kalken där petrificat
»så tätt som agnar i groft bröd». Först trodde han, att
de voro lämningar av ett i Östersjön ännu levande djur.
Längre fram börjar Linné dock ana, att de förstenade
djurslagen voro fullständigt utdöda. »Att desse kräk
fordomdags varit til en gräselig myckenhet i Sverige, derom
öfvertyga oss kalkklipporna vid Ölands stränder, der de
ligga tjockt som hackelse; nu äro djuren så alldeles
bortvekne, at jag icke en gång sett skalet i något Snäck-cabinett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
