Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Linnés vänskapsförbindelser, personlighet och livsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
och »distribuera dem till Gyllenborg, Tessin,
öfverintendenten Horleman, Öfwersten Palmstierna, Gref Ekeblad
och Baron Höpken».
I några av breven från de följande åren resonnerar Linné
om läkarefrågor; särskilt följer han med intresse
Gyllenborgs sjukdom och Bäcks metod att behandla honom.
»Gud nåde den som är i nöden», skriver Linné medlidsamt.
Trots Bäcks omsorger avled Gyllenborg i december 1746.
På nyåret 1747 träffades Linné och Bäck i Stockholm; på
detta sammanträffande följde under årens lopp flera andra
lika hjärtliga; Linné kunde alltid påräkna logis och
undfägnad hos sin vän. I breven finnas många tacksägelser
för visad vänlighet t. ex. dessa ord i ett brev från 1751:
»Min Broder täcktes ösa på mig all den upprichtiga
kiärlek, som af den såtaste kunne wärkställas. M. Br.
tracterade mig, skiutsade mig, logerade mig, språkade med
mig, spilde sin tid för min skull. — — Änteligen tacka Hr.
Arch. Bæck, som hyste, hullade, förnögde, förde och
recommenderade mig», tillägger han skämtsamt. Dessa
Stockholmsbesök voro ett väl behövligt avbrott i Linnés
forcerade arbete, som stundom kändes tungt nog: »Jag
är så öfverhopad af arbete, att jag rätt nu ej wet hwart
jag mig wända skall», skriver han 1748 och i ett annat
brev samma år: »Slipper jag materia medica, så hoppas
jag få ro och tid at lefwa äller dö.» I ett annat brev
beklagar han sig över de stränga och detaljerade stadgar, genom
vilka Kgl. Uppfostrings-Commissionen lade ganska
besvärliga band på professorerna: bl. a. blevo självtagna
ledigheter förbjudna. De flesta av dessa förordningar
voro gamla stadganden, som nu blevo upplivade och
skärpta. Linné ansåg dem bero på bristande förståelse
hos dem, som »ment at lärdom skakas utur armen» och
»anser sig hädanefter ej kunna wara i stånd at giöra rön
och skriwa som jag giort för uht». — — »En Professor,
som om morgonen läsit publice en hehl timma, han blif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
