Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Linnés vänskapsförbindelser, personlighet och livsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
ner och av skrivelser från Linnés »apostlar i främmande
land» finner man, vilken förunderlig makt han ägde att
vinna och bibehålla människors sympati och beundran.
Denna personliga charm hade under Linnés ungdom varit
honom ttill god hjälp i mången brydsam situation; den gjorde
honom — jämte hans eminenta vetenskapliga begåvning —
under mannaåldern till en av hans tids mest kända och
beundrade personligheter.
Vilka voro då de egenskaper, som gjorde Linnés naturell
så tilldragande och sympatisk? Det torde hava varit hans
friska glättighet, hans ärliga, rättframma väsen, hans
sprudlande genialitet, hans rena, oförvitliga vandel och
hans omutligt redbara, trofasta karaktär. Särskilt i yngre
år var hans livssyn ljus och hoppfull, han var en optimist
som få. Det torde ha varit denna i regel harmoniska
sinnesstämning och hans i yngre år ovanligt starka hälsa, som
gjorde det för honom möjligt att bära en oerhört tung
arbetsbörda och stå ut med de livets vedervärdigheter,
som kommo även honom till del, t. ex. motigheterna vid
hans professorsutnämning och ondskefull kritik från vissa
håll. Särskilt smärtsamt torde Linné hava känt söndringen
mellan honom och en av hans bästa vänner, Albert von
Haller, som på grund av jalousie och sårad fåfänga visade
honom en oförsonlig bitterhet. Visserligen var Linné ej
utan skuld varken i detta mellanhavande eller i sitt
förhållande till andra motståndare. Man har beskyllt honom
för en viss naiv fåfänga, ömtålighet för kritik och hetsighet
i lynnet. Dessa anklagelser äro nog i viss mån befogade.
Men av uttryck i hans brev framgår det tydligt, att han
åtminstone kämpade mot dessa fel och i vissa stunder såg
mycket ödmjukt på sitt livsverk.
»Har jag orätt», förklarade han en gång, »så blir det
med disputer aldrig wunnet; har jag rätt, så får jag rätt,
så länge naturen warar.» En gång skriver han till Bäck:
»Bror talar om Linnæi tid. — — det war och stor fåfänga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
