- Project Runeberg -  Literärt album innehållande vitterhetsstycken och poemer / Årgång 1 /
120

(1877-1882) [MARC] With: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.





sigte. Var det icke samma ansigte, som jag sett i
Jerusalem, nu förvandladt till en ynglings eller en mans? Jo
så var det. Jag ville fatta hans hand för att tacka honom.
Han tillät mig detta, men förde mig stillatigande åt sidan
förbi en kägelformig klippa, bakom hvilken han med sin
andra hand pekade på en gångstig, som i många bugter
slingrade sig utför bergskanten ned i dalen. Skulle jag
skiljas från honom utan att säga ett ord? »Ädle främling —
sade jag stammande — du har frälst min själ från Hades’
natt, och jag känner, att jag är dig skyldig mitt lif i
gengäld. Vi måste hädanefter vara bröder, om vi också aldrig
skulle träffas mer». Då gaf han mig den der blicken,
hvilken liksom fastnitats i min själ, och sade: »hvilken, som
gör min Faders vilja, som är i himmelen, han är min
broder». Ett ögonblick derefter hade han lemnat mig, och
på samma gång som jag förnam en nästan oemotståndlig
dragning att följa honom efter, kände jag min fot såsom
förlamad, och för hvarje steg, som han tog, tyckte jag mig
märka, hur det svalg vidgades, som lagt sig mellan våra
själar. Ett par minuter senåre mötte honom en annan man,
rödhårig och haltande på högra foten. Denne hade
tydligen sökt honom, ty han återvände med honom samma
väg han kommit, och begge försvunno i riktning mot
Naza-reth. När jag vände mig om, var solen just nedgången,
men Hermon och det fjerran Libanon glödde ännu i
branden af lfennes glimmande guld. Jag sjönk utmattad ned
på berget, och när jag åter uppsteg, var månen uppgången,
och nattkylan skakade mina lemmar. Jag ilade utför stigen.

»Hvad vill du qvinna?»

Denna sista fråga kom från Glaukon. Den krokiga
menniskofiguren, han för en stund sedan varsnat nere i
dalen, hade redan en stund stått vid de begge vännernas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:32:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/litalbum/1/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free