Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
öfverträffas. Nu är den ett skådespel i två akter, men der
skådespelarne behöfva så lång tid att kläda om sig, att
mellanakten stundom blifver odrägligt lång. Omklädda äro de också
i andra akten det mest intagande man kan se.
En herrlig tid infaller omedelbart efter våren under
första delen af sommaren innan tränas och ängarnes grönska
hunnit fördunklas och medan blommorna utveckla sig i sådan
yppighet, att deras färger äfven på afstånd tränga sig fram
såsom en ton i sjelfva landskapet, hvilket dem förutan,
åtminstone i norden, lätt blir allt för grönt. Under högsommaren
lägger sig ett grått flor öfver den gröna färgen, och det
hela blir tråkigt, i synnerhet om det aldrig regnar; — ehuru
det icke heller är bra, om det regnar oupphörligt. Men så
kommer skördetiden, då de ljusnade fälten öfver naturens
anlete sprida moderskärlekens förklarade sken. Nu omvexla
också dagrarne med bredare skuggor, sedan solen icke längre
står högst på himmelen under hela den tid af dygnet, som
man är vaken. Och som icke allt mognar eller, om man
så vill, vissnar på samma gång, uppkommer nu jemväl ett
skiftande och dock harmoniskt färgspel i vegetationens ännu
fulla och mjuka former, som gör slutet af sommaren till den
måhända vackraste tiden af året.
Hösten, som icke är annat än ett förstörelsens arbete,
kan föga göra anspråk på något skönhetens pris. Likväl
ligger det något sublimt, djupt gripande i naturens stora
dödskamp. Då Novemberstormen hviner genom den ödsliga
rymden och skoningslöst skakar tränas qvidande grenar ända
till dess det sista, redan vissna, darrande löfvet faller till
marken, tycker man sig höra vingslagen af dödens
oblid-keliga ande; och ehuru hans jagt nu icke gäller oss, känna
vi hans närvaro, så som trängde han oss genom märg och
ben, — helst om vi äro ute för tunnklädda. Ännu hemskare
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
