Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/–––––––––––––––––––––––––––––––––\
är spöklifvet hos de affallna bladen, som utan rast eller ro
och under rasslande hånskratt måste svänga om i yrande
ringdansar. Men äfven om hösten bjuder oss barrskogen sin
djupa frid, som då är dubbelt dyrbar; och en sprakande
eldbrasa, om också endast på afstånd skådad genom fönstret på
den lägsta koja, kan under höstaftonens mörker lifligare väcka
känslan af mensklig trefnad än någon konstnär förmår
framtrolla från duken.
När vintern först kommer, liknar han döden, som sänder
sina englar i gestalten af små snöflingor till den aftärda naturen
för att afkyla den sjukes feberdrömmar till dess att allt stelnar
och ligger såsom ett lik i sin svepduk. Men snart finner
man, att denna bild icke är sann, utan att vintern i stället
är lik en huld moder, som söfver sina trötta men friska barn,
hvarefter hon flyttar ljuset längre bort från deras säng och
breder öfver dem sitt hvita skyddande snötäcke, derunder de
hvila så trygga och sorglösa under den långa natten.
Från estetisk synpunkt har vintern föröfrigt ett högt
värde. Den saknar väl sommarens prunkande färger och
varma känslofulla stämning, men den framhåller i stället det
väsentliga och ständiga i naturen med hela dess allvar och
ädelhet i stilen, så att emellan ett sommar- och ett
vinterlandskap är samma betecknande skilnad som mellan en
bildstod och en tafla, eller ett antikt och ett modernt konststycke.
Särskildt kan icke nog beundras behaget i fördelningen af
de bleka färger, som stå vinterlandskapet till buds.
Afton-rodnadens purpur, ehuru helt svag, sprider öfver den dunkla
himmelen en outsäglig skönhet; och mot de grå snömolnen
antaga löftränas kronor en dragning i rödt, som fyller oss
med en vemodsfull men ljuflig längtan. Väl förlikar sig ock
granskogens djupa grönska med den hvita snön, antingen denna
lägrar sig vid stammarnes fot eller hänger öfver de slokande
<__________________________________________________________________>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
