Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r
A
Huru Runeberg i dikten tillämpat denna sin lära, det
känna vi alla väl, blott vi tänka på den olymp af
utpreg-lade, karakteristiska och sköna gestalter, som han skapat, och
hvilka genom sin mångfald ställa Runeberg i detta hänseende
närmast Bellman såsom målare af objektiva figurer på svenskt
tungomål.
Dermed följer äfven hans sunda uppfattning af naturen.
Under den första tredjedelen af detta århundrade hade, som
bekant, den nyromantiska skolan, utgången från den då
her-skande naturfilosofiska riktningen, uppfattat naturen
symboliskt eller gjort hennes alster till sinnebilder för själstillstånd
och psykiska yttringar, hvilka lågo högt öfver det lägre lifvets,
förnämligast växtlifvets, sfer. Naturen skulle förandligas. Det
absoluta hade, för att uppenbara sig för ver Iden, nedstigit i
materien och suckade nu efter befrielse ur dess bojor. Det
var derfor helt naturligt, att då hennes former endast voro
lägre genomgångsformer för det högsta andliga lif, som i
dem, ehuru bundet, uppenbarade sig, måste denna suckande
själ kunna tänkas känna och uttrycka något mera, än hvad
den tillfälliga lägre formen torde tillåta. Följden häraf blef
den, att all naturen personifierades; men då fantasikraften
svek, nedsjönk personifikationens själ till ett abstrakt begrepp,
hvars tillfälliga omhölje naturformen var. Hela naturen vardt
sålunda en verld af tomma allegorier, hvilka sågo ut som
ett, men betydde ett annat, och den nyromantiska skalden
vandrade om i en mystisk skuggverld, hvilken förlorat allt
fotfäste i verklighetens verld. Allt sådant var såsom
onaturligt och konstladt for Runeberg motbjudande. Han fattar
naturen, likasom lifvet, just sådan, som den verkligen är,
utan allegoriserande förkonstling, utan uppskrufvad hänförelse.
Äfven i hennes sköte är han en sund och sann menniska.
Men han ser hos henne helst den stora, den mäktigt tilltalande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
