Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skottet small och gaf eko i bergen, men den lilla
fågeln flög oskadad derifrån, ty Hindrik hade gifvit den
mördande armen en hastig knuff.
Hans leende och Pauls förbittrade blickar möttes.
— Du är då så förb... tråkig! — utbrast den senare
— att. .. om du icke vore så rolig, skulle man aldrig vilja
vara med dig .. .
Albert och Hindrik uppstämde ett så hjertligt skratt åt
hans säregna vältalighet, att Paul mot sin vilja måste in-
stämma deri.
Ett ögonblick derefter hade de muntra ynglingarne
aflägsnat sig; men ännu en lång stund hörde jag deras fri-
ska röster sjunga:
»Se hur det spritter i buskar och grenar,
»Af lif och af dans,
»I den härliga vårsolens glans.
Det är många, långa år sedan denna morgonstund....
I dag då jag kom ifrån min hytt upp på ångbåtens
däck kände jag åter en fläkt af ungdom. Vinden blåste så
frisk och sval, vågorna glittrade och dansade i solskenet, och
det stora präktiga fartyget ilade fram med det hvita skum-
met stänkande framför sig och följdt af en skara glänsande
fiskmåsar.
Midt på däcket, ombonad med kuddar och kappor,
satt en sjuk fru. Hon såg blek och lidande ut, men i den
blick hvarmed hon tackade sin man, hvilken omsorgsfullt
lindade ännu en sjal om hennes fötter, låg så mycken lycka
och kärlek, att min första känsla af medlidande försvann för
en annan, mera tillfredsställande.
Båda voro gamla; hans hår och skägg var gråsprängdt,
hans panna fårad och hans kind insjunken, men i hans ögon
V.
y
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
