- Project Runeberg -  Literärt album innehållande vitterhetsstycken och poemer / Årgång 4 /
108

(1877-1882) [MARC] With: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett dånande hurrarop belönade den raska ungmön,
när hon åter hunnit fast mark, ty man hade förut under
dödstystnad åsett hennes farliga fard öfver isskorpan, och
tyckts liksom frukta att bifallsropen skulle kunna öka tyng-
den på densamma. Men nu trängdes man nyfiket och beun-
drande kring den hjeltemodiga, medan kraftiga händer halade
de båda nödstälde in till trappan.

Den lille pilten syntes åter ha hemtat sig, då han
kände hjertevärmen från räddarens bröst, och han skakade
nu hastigt af sig vattnet medan han oroligt sporde: »Hvar
tog min nya mössa vägen?»

»Här är den!» — svarade en af båtsmännen, hvilka
mindre snabbfotade än den unga flickan, först nu anlände
med båtshakar och tågändar från Skeppsholmens förråder.
»Här är den! Jag tog upp den, jag, från bron med båtshaken!»

»Vi skulle väl någon nytta göra, vi också,» tillade en
annan under kamraternas skratt.

Den unge officeren tryckte med värma räddarinnans
hand, i det han, kastande en skämtsamt melankolisk blick
på sin illa åtgångna uniform, utbrast: »Hvad är att vilja

rädda mot att kunna rädda? Men till räddningens engel
passar en ung dam mycket bättre än den grannaste löjtnant.»

»Jag skulle tacka så mycket, men jag fryser så rys-
ligt!» — huttrade den lille, som vållat a.ll denna hjerteån-
gest; hvarefter de båda räddade sprungo hand i hand i kapp
till ett af de närmaste boningshusen, hvarest de mottogos och
omhuldades på det välvilligaste, i det folkhopen helsade med
ett hurrarop deras språngmarsch.

Man tycktes nästan vilja bära den unga raska tärnan
på sina armar; under så mycken beundran och nyfikenhet
hade man omgifvit henne, och man vände sig nu ånyo till
henne såsom hufvudperson; men hjeltinnan hade redan af-

l________________________________________________________________

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:32:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/litalbum/4/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free