Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de ledande idéerna i båda talen. Olikheterna dem emellan
äro af samma verkan som stämmorna i en vexelsång: den
ena fullständigar den andra. Det ena talet så att säga
svarar på det andra. Döbeln, hjelten, prisar, då han
mönstrar det förflutna, i Finland Sveriges trofaste vapenbro-
der och kraftiga stöd. För hans blickar upprullas syner af
gemensamt utkämpade strider. Den säkra borgen för en
oupplöslig vänskap mellan svensk och finne ser han i deras
krigsmannasamband, knutet i strid, faror, blod och död.
Franzén, skalden, religionsläraren, fridens man, hänföres af
Sveriges lagbundna samhällsskick och själfulla ädla folk,
hvilka lärt finnen känna en menniskas och en medborgares
värde. Han prisar den svenska odlingens verk i Finland:
frihet, lagar, läroverk, ljus och hyfsning. Döbeln, som hem-
förlofvar de finske krigame, uppmanar dem i hela Sveriges
namn, att, jemte efterkommande, förblifva dess vänner. Fran-
zén, som kommer från Finland, uppmanar den svenska od-
lingens målsmän, till hvilka han ställer sitt tal, att icke anse
honom såsom en enskild person, utan såsom en representant
af den tacksamma nation, som aldrig skall glömma den upp-
fostran, hon åtnjutit af svear och götar. Förefaller det icke
som om Finland sjelft skickat sin älskligaste, sin blidaste Son
åt Sverige, såsom ett tack för den helsning, det erhållit genom
Sveriges tappraste krigare? Huru mild är också icke den
sorg, som, lik en skimrande daggtår, dallrar i den Franzén-
ska vältalighetens himmelsblåa öga! Döbeln ville kunna gråta
strömmar af blod för att med dem besegla sin fosterländska
förtviflan. Franzén bemödar sig om att tillbakahålla hvarje
starkt ord, hvarje skarpt uttryck, som kunde med ens blåsa
bort den tunna aska af resignation som småningom lagt sig
öfver de stora olyckornas glödande brand. Men just den
fromhet, den mildhet, hvarmed han oupphörligt söker att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
