Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CERVANTES’ DON QUIJOTE.
4>
grund i någon närmare bekantskap med
antiken, vare sig den grekiska eller den latinska.
Vi tvifla därför icke på, att detta af mången
skall anses såsom ett slående bevis för den
förmenta inneboende humanismen i den
latinska klassiciteten, som skulle ligga i luften lik
annan smitta och Sympatetiskt anslå Cervantes’
kraftiga natur. Vi åter kunna icke låta bli att
här vid lag tänka på något likartadt i våra
dagar. Ty äfven i vårt fädernesland är det
icke ovanligt att nu för tiden finna de
klassiska studiernas ifrigaste försvarare bland
»krigsmakten till lands och vatten», bland forna
kadetter eller bland förmögna brukspatroner och
fabriksidkare, hvilkas hela klassiska beläsenhet
inskränker sig till några fältherrar i Cornelius
Nepos. Men ej blott här, i fråga om den
dramatiska konsten, utan äfven i den andra
delens sextonde kapitel bringar Cervantes
»latinfrågan» eller de klassiska språkens
studium på tal, och detta på ett ännu för våra
dagars uppfostringsväsende lärorikt sätt. Det
berättas nämligen där, huruledes Don Quijote
sammanträffar och sällskapar med en
förståndig landtjunkare, Don Diego de Miranda,
också från La Mancha, men i allt utom i
heder och redbarhet sin förryckte följeslagares
motsats. Don Diego förtror då Don Quijote
sina bekymmer. »Jag har blott en son», säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
