Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CERVANTES’ DON QUIJOTE. 95
vecklade sig först i äfventyret med
väderkvarnarna och sedan med benediktinermunkarna,
den resande damen och hennes stallmästare,
ur hvilket senare äfventyr han visserligen
utgick som segrare, men Sancho under tiden
fick huden full med stryk. Det samma fingo
både riddare och vapendragare af några
förmän, hvilkas ston frestat Rozinantes dygd till
det snedsprång, som var anledning till äfventyret.
Don Quijote tröstade sig dock med att åberopa
Amadis af Gallien, som en gång varit utsatt
för samma behandling. De anlände därefter
till ett värdshus, som Don Quijote efter sin
vana tar för ett slott och där den i allo
tjänstvilliga slinkan Maritornes plåstrar om
hans mörbultade lekamen, men sedan också i
mörkret förorsakar nya slagsmål och nya
komiska missöden. Då de slutligen dra därifrån, råkar
Don Quijote i färd med den stora
fårahjorden, som han tar för en krigshär, och blir
misshandlad af herdarna, under det Sancho
nu klokt nog håller sig på afstånd som
åskådare af striden. De önska sedan att söka ett
herberge för natten, som redan inbrutit, då
de stöta på en likprocession med facklor,
hvilket såsom något öfvernaturligt injagar en
stor skräck hos bada. Don Quijote
bemannar sig dock slutligen och är färdig att
trotsa faran, då han får se, att det är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
