Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CERVANTES’ DON QUIJOTE.
103
mannen Saavedras sträfvanden och motgångar
så i vapenbragder, som vitterhet.» Denna
uppfattning vinner i styrka, om man äfven
granskar företalet, där Avellaneda utan någon
barmhertighet vänder sig direkt mot Cervantes,
hånar hans ålderdomsbräckligheter, hans
fattigdom, hans brist på vänner och i synnerhet
hans lemlästade lekamen. Han yppar äfven
där, hvilkens talan han för, och hvad som
egentligen var ändamålet med hans bok. Vi
kunna också tro honom på hans ord, att det
alls icke är för att beröfva Cervantes vinsten
af en fortsättning. Han säger nämligen ganska
tydligt, att han tagit till pennan för att
hämnas det anfall, Cervantes dristat sig att göra
på »den skriftställare, som alla främmande
nationer så rättvist fira, och som vår nation är
skyldig så mycken tack för den ära, hvarmed
han omgifvit den spanska teatern genom att
skrifva ett oräkneligt antal beundransvärda
skådespel, författade med all konstens
stränghet och med allt det behag och den vishet,
som man kan vänta af en inkvisitionens tjänare».
Det är, som vi se, den gamla striden mellan
de båda rivalerna, som lågar upp igen,
häftigare än någonsin.
Men hvilken var denne Avellaneda?
Cervantes visste det sannolikt icke själf, och det
är blott med ledning af hans yttranden i Don
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
