Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
CERVANTES’ DON QUIJOTE.
sina bjällror och sin oxblåsa skrämt Rozinante
att skena och stupa ikull med Don Quijote,
det vanliga slutet på de flesta af hans
äfventyr. Därefter råka de under natten i skogen
på en förälskad riddare, som ger sina kval
luft i en sonett med ty åtföljande klagan. Då
denne riddare sedan påstår sig ha öfvervunnit
den ryktbare riddaren af den Sorgliga
Skepnaden och tvungit honom att erkänna, att den okände
riddarens herskarinna, Casildea af Vandalien, var
skönare än Dulcinea, väcker naturligtvis detta
Don Quijotes förtrytelse och gensaga. Saken
måste därför afgöras genom en tvekamp,
hvarvid Don Quijote till följd af en försumlighet
å sin motståndares sida verkligen lyckas att
med sådan kraft kasta honom ur sadeln, att
han blef liggande afsvimmad på marken. Då
Don Quijote löser upp remmarna på hjälmen,
för att se efter om han är död eller lefvande,
får han både till sin och Sanchos stora
förvåning se, att det är kandidaten Simson
Car-rasco. Sancho råder då sin herre att stöta
sitt svärd i kandidatens strupe, då detta icke
kan vara annat, än ett vanligt streck af någon
illasinnad trollkarl. Don Quijote hade utan
tvifvel följt Sanchos råd, om ej den fallnes
vapendragare, som nu bortlagt sin stora
lösnäsa och befunnits vara en vän och granne
till Sancho, lyckats förhindra det. Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
