Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
"Och ömt jag ner mig böjde
Och upp jag honom höjde
Och hviskande jag gaf till svar
Hur dyr han för mitt hjerta var —
Och mildt han slöt mig i sin famn
Och nämnde mig med ljufva namn
Och sakta bad jag: ’älska mig
Så som jag älskar dig!’"
Jag närmade mig till henne, och
upprepade sakta de ord hon hade
sjungit. Jag gjorde detta nästan utan
att veta hvad jag gjorde. Och hon
vände sig emot mig och fattade min
arm, och jag ledde henne ner i
trädgården, och der, under de skuggiga
träden, med hvilkas frukter hennes
kinder täflade i rodnad, der sade hon
mig allt; och då jag frågade henne,
med visans ord, om hon "kunde
älska mig så som jag älskade henne",
svarade hon: "o, vida, vida högre!"
Och jag mins att delta var den
första gång vi råkat i tvist med
hvarandra, ty jag sade henne att det vore
omöjligt. Men egentligen tror jag vi
tvistade endast för att derefter få
uppgöra saken i godo.
Men, min aftonbrasa har rätt nu
brunnit ut i kaminen, och det är tid
att gå till hvila. Och dock, huru
gerna sitter jag icke qvar på denna
ensliga plats vid härden och ser den
flämtande elden småningom tyna af
och slockna, likasom min ungdoms
förhoppningar slocknat. Jag älskar
att i minnet återkalla dessa
förhoppningar och alla dem, som delat dem
med mig; och jag vill ännu dröja
qvar på denna plats tills sömnen
sänker sig öfver mitt öga och jag i dröm-
men återser den lyckliga tid som är
förfluten, och jag slutligen åter
väckes af de vänliga smekningarne af
hennes hund, nu lika gammal och grå
som dess herre är. O, jag minnes
alltlorväl då äfven den var liflig och
ung, och då den lilla gröna grinden
utanför vår landtliga boning icke var
för hög för dess muntra språng. Och
huru tydligt ser jag icke för mig
denna boning! Den doftande jasminen
framför trappan var en telning från
den häck, vid hvilken hon stod i den
lugna, milda höstqvällen, då vi först
lärde att rätt förstå hvarandra. Det
enkla landthuset är sedan dess icke
förändradt; det står qvar, sådant det
var då—då, när mitt hopp försvann
likt en bubbla, hvars färger glänsa
klarast i det ögonblick den brister
för alltid. Jag älskar detta lilla hus:
derutanför, i trädgården, vexa
blommorna redan vildt, och de dunkla
barrträden på gårdsplanen äro nästan
undanskymda af den murgrön vi
planterade der, under en af de
lyckligaste dagarne i mitt lif, kort efter vårt
bröllop. Jag skall aldrig glömma
denna dag. Vi hade gjort en
spat-serfärd i den kringliggande nejden;
genom en lummig park kommo vi
o-förmodadt till ett gammalt, förfallet
torn, kring hvars murar slingrade sig
rankor af murgrön, likasom mitt
minne nu slingrar sig fast vid dessa
dyrbara hågkomster. Och solen
strömmade in genom de öppna
fönstergluggarne och förgyllde de åldriga
ruinerna, tills de sågo ut såsom de
måste hafva gjort det, då gästabud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
