Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
skulle hennes sista, ofulländade
arbete hatt sin plats, ifall det ieke
varit ämnadt för en af nejdens fattiga.
Jag kunde icke uthärda den tanken
att det sista verket af hennes
välgörenhet på denna jord skulle vara gjordt
förgäfves, och jag gaf det åt den,
för hvilken hon hade bestämt det.
Också alla taflorna hänga qvar ännu,
och i vaserna uppå kaminkransen stå
sfjelkarne af de blommor hon sjelf
hade ställt i dem; bladen, mins jag,
lågo länge vissnade och förtorkade
qvar uppå den hvita marmorskifvan,
men allt som nu återstår af dem är
en handfull stoft — resten har
blifvit kringströdd af nattens vindar som
suckande vandra genom huset, från
rum till rum ända upp i öfra
våningen, till den lilla sof kammaren med
sina hvita sänggardiner och sin
hvit-draperade toilett, på hvilken de gamla
kopparne af äkta kinesiskt porslin
samt de små blå- och röda
essence-flaskorna stå orörda som förr, fastän
de vällukter dem de inneslöto
längesedan förflugit, likasom ljus och
kärlek längesedan försvunnit ur denna
öfvergifna boning. Och vinden går
vidare till det lilla rummet närmast
invid, med sitt bord fullsatt af
obegagnade leksaker och med den lilla
bädden, der jag dunkelt erinrar mig
ett barnansigte,
"Som snart, ack snart, blef gömdt i jord,
Ocli väckte saknad, förr ej spord!"
— ett ämne som vi begge lika
varsamt undveko att vidare beröra eller
tala om, huru ofta den lilla kamra-
ten än ihågkoms och i tysthet
be-grets både af henne och af mig. Och
jag minnes, vid tanken härpå en
liten gräsbevuxen plats på
kyrkogården ; den är knappast tre fot lång
och ett litet, stenkors står vid dess
öfre kant, men tätt invid står ett
annat, större kors, hvars skugga breder
sig likasom till skydd öfver den lilla
grafven. Man sade mig, då jag åter
blef frisk, att den större af dessa
grafvar vore hennes, och man säger mig
detta ämnu. Men jag vet det — hon
skall komma tillbaka till mig! Jag
går hvarje dag ner till vår fordna
bostad, under väntan att hon skall
komma mig till möte — och hon är
ju der! Jag hör ju hennes röst —
det kan icke vara luftdraget som går
öfver strängarne af hennes harpa, ty
sä sjunger endast hon!
Men månen blickar in genom mitt
fönster; all t. är tyst uti byn, och
kyrktornets breda skugga undanskymmer
för mitt öga dessa tvenne kors, dem
jag så länge kunnat betrakta. Och
i morgon — o, om jag kunde
glömma det! — i morgon är det den
bittra dag, som så våldsamt, så
hjert-löst säger mig, som öfvertygar mig
om hvad jag icke vill tro: att hon
dock hvilar derborta, under detta
kors af sten, i jordens kalla sköte.
Andra kapitlet.
Jag mins denna morgon för
många år tillbaka. Frank, min broder,
var stadd på återresa från Italien och
hade, enligt min beräkning, qvällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
