Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
förut bort inträffa i London. Men
denna qväll ocli den derpåföljande
natten var stormig och vild; sjön gick
hög, och bland de fattige fiskarene
från vår by hade flere sett sig
nödsakade att öfvergifva sina kojor vid
stranden och taga sin tillflykt till
högre belägna punkter; på holmarne
åter hade folket väckts ur sin sömn
af vattnet som inträngde i deras
boningar; äfven de tvungos att fly till
sina båtar och innankort hade sjön
sopat bort hyddor och nät och
lemnat de kala klipporna alldeles bara.
Trän hade uppryckts eller afbrutits
och följande morgon sågos flere
sådana vräkas omkring af de allt ännu
oroliga vågorna. Ledstängerna vid
landsvägen, der den stryker fram vid
kanten af en bergsbrant af 80 fots
höjd, hade brustit och blåst ner i
sjön. Vägen gick här uppför berget
rakt fram mot dessa hvitmålade
ledstänger, tills det såg ut som ledde
den direkte ned i den stupande
afgrunden, men här vände den sig
plötsligt åt sidan och fortgick vidare, på
venstra sidan skyddad af
ifrågavarande ledstänger eller pålverk, och på
den högra begränsad af en
skogsdunge. 1 denna lilla skog hade en
mängd kaniner sina hemvist; man såg
dem ofta skynda fram öfver
landsvägen, och stanna vid dess kant och
blicka ner utåt sjön, med sina stora
runda ögon, tills de, skrämda af
minsta buller, flyktade tillbaka till sina
hålor igen. Men under denna
stormiga natt hade de skygga djuren icke
vågat sig fram, och äfven måsarne
hade flugit hem till sina bon bland
de kala klipporna vid stranden, och
de hvita strimmor, som vid
blixtarnes sken då och då sågos fladdra
öfver vattnet, voro icke vingar af
sjö-foglar, utan flikar af sönderrifna
segel. O, huru få af de sjöfarare, som
plöjde vågen under denna natt, hunno
fram till en säker hamn!
Jag hade på morgonen stigit tidigt
upp, mitt sinne tyngdes af dunkla
a-ningar om något förestående ondt;
jag besteg min häst och beslöt att
rida öfver till B— för att å
derva-rande poststation höra åt, huruvida
bref från min broder möjligen hade
anländt.
Jag mins det så. väl: hon följde
mig ner ända till den lilla gröna
grinden och stod der länge och blickade
efter mig, och Luath, vår trogne hund,
hade stannat qvar hos henne, men
jag lockade den, och den kom
slutligen, fastän motsfräfvig. Då jag såg
mig- om efter Lualh, varseblef jag
ännu en gång henne. Hon stod qvar
vid den gröna grinden, i sin vackra
ljusa drägt, och ehuru jag redan
befann mig på långt afstånd, visste jag
att hennes klara, glänsande ögon
vänligt hvilade på mig och följde mig.
Jag nådde slutligen en krökning af
vägen: jag vände af, och såg henne
icke mer, såg henne aldrig — aldrig
mer! Och dock, jag såg henne ju
ännu en gång, men huru!
Jag red till staden, men intet bref
var anländt från min broder. Med
beklärndt sinne styrde jag åter min
kosa mot hemmet. Då jag slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
