Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
lands jord endast för att intaga
sjukbädden; snart gåfvo honom hans
läkare icke mer något hopp. Då han
erfor deras dorn, kunde han ej
längre öfvervinna sin längtan att ännu
en gång återse Mary; "låt mig se
henne om också endast ett ögonblick,
innan jag dör!" yttrade han. Och
hon kom till hans läger, och han
sade henne då, huru dyrbar hon varit
for hans hjerta i många år, och hon
lutade sig öfver den sjuke och
hviskade att också hon hade älskat
honom öfver allting. Och det sista ord
som gick öfver hans läppar var en
välsignelse öfver henne, och ban
lyckte sitt öga, sluten i hennes
armar.
Mary var en lång tid tröstlös, men
hennes sinne var ungt och vekt, likt
ett rö sora böjer sig djupt under
stormen, men endast för att åter resa
sig obrutet. Vid samma tid, då jag
tillfrisknade från min svåra sjukdom,
inträdde äfven i hennes tillstånd
någon förbättring och jag såg henne
småningom återvinna sitt lugn. Ett
par år senare blef Mary gift med en
annan. Det kostade i början på mig,
för Franks skull; men hennes make
var en aktad, redbar man och jag
kunde tillslut endast glädja mig öfver
att se henne lycklig. Mången gång
under senare år besökte hon mig till
julen med sina barn, för flere
dagar; de kallade mig. sin onkel och
då plägade jag drömma att de voro
Franks.
Tredje kapitlet.
•Tag har i dag äter varit nere i vår
fordna boning och vandrat genom
rummen, men der var tomt, lika tomt
som alltid! Medan jag steg upp i
öfra våningen, hörde jag plötsligt ett
ljud, likt ett barns joller, då det gör
sina första försök att tala. Jag
störtade upp i sofrummet; jag hörde
vingslag, och såg en fogel, en hvit dufva
flyga ut genom en söndrig ruta.
• På eftermiddagen besökte jag för
andra gången det öfvergifna lutset;
dufvan var åter der, jag kunde
ganska väl höra det, och jag drömde
mig ännu en gång tillbaka till den
tid, då en späd röst ljöd emot mig
ur samma kammare, innanför den
lilla bäddens hvita förhängen.
Jag håller af denna fogel, ty den
har blifvit hemmastadd i vår ensliga
boslad. Jag vet, att också hon helt
visst hade hållit af den och matat
den med egen hand under den kalla
vintern, och den hade säkert icke
varit rädd för henne, tv hela
hennes väsende var fromt och mildt,
och jag hörde henne sjelf mer än
en gång omtala huruledes, då hon
passerade uppför det branta berget
invid byn , icke ens de skygga
kaninerna skrämdes af hennes närhet.
Först då Luath visade sig, skyndade
de undan för att i sina sandhålor
gömma sin fruktan och sina stora
runda ögon. Men jag vågar mig icke
mera upp i den öfre våningen så
länge dufvan är der; jag skulle säkert
skrämma bort den, kanske för alltid.
I morgon vill jag passa på lägligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
