Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
skon vistades hos mig. Jag skötte
honom dag och natt. Jag såg detta
vackra, älskliga barn småningom
af-tyna, jag såg dessa förståndiga, klara
ögon för alltid sluta sig — hvad
hade jag ej gifvit för att kunna byta
lott med honom!
Harry, den andre i ordningen bland
gossarne, afled kort derefter i samma
sjukdom som hans lille blonde
broder. Endast Fanny har vuxit upp
till sin moders glädje, och det är
icke mer än tvenne år sedan hon
blifvit gift med en man, Mr Calrow,
den hon länge och troget älskat. De
äro lyckliga, mycket lyckliga, och
jag ber hvarje dag, att gud måtte
förläna dem en varaktigare sällhet
än min.
Jag erinrar mig ännu särskildt
huruledes vi en julafton, då alla Marys
barii voro församlade hos mig,
plötsligt hörde en fremrnandes steg i
trapporna, och slutligen en at mina
fordna ungdomsvänner, Henry Vivian,
som jag under många år ej mera
sett, trädde in. Men huru förändrad
sedan våra universitetstider! Så
affallen och tärd af bekymmer — och
hans fordom så vackra, ädla panna
i förtid djupt fårad. Der var en
o-vanlig, stel glans i hans fordom så
lifliga ögon, och det låg en viss
helighet i hans sorg, som förbjöd mig
att göra honom några frågor derom.
Men barnens hjertan kände sig från
första ögonblicket dragna till honom,
såsom de alltid göra det — binden
välsigne dem derför— med en
olycklig. De fattade tag i hans rockskör-
ten, de talade till honom halft skyggt
och halft tillitsfull!t, och slutligen
klängde sig min lille Charlie upp på
hans knän och gjorde åtskilliga
försök att släta hans yfviga ögonbryn.
En tår glimmade i Vivians öga
medan han böjde sig ner för att kyssa
barnet. De blefvo snart- mycket
goda vänner, och slutligen bådo honom
de små att sjunga för dem en visa.
Han tvekade ett ögonblick, men
började slutligen med en vild, ovanlig
melodi. Orden öfverensstämde
fullkomligt dermed; det var en halft
trotsig, halft vemodig dryckessång,
en toast för alla fröjder som flytt,
alla lifvets blommor som förbleknat.
Då ban slutade, sågo barnen
förundrade upp på honom.
"Jag ser", sade han, ."att ingen af
er kan förstå den visan, och jag är
glad att så är, ty den är icke heller
ämnad för barn. Men det är en sång,
som kostat mig mycket innan jag
lärt mig’ den , och jag mins ej mer
någon annan."
Han gömde sitt ansigte i sina
händer för några minuter, och ett
återsken af den flämtande brasan
glimmade i spåret af den tår, som
rullade ner för hans kind. Han reste
sig slutligen åter och sade: "jag vill
berätta för er en liten saga — den
är från en tysk bok, och den skall
roa er mer än min visa." Han
begynte. som följer:
Målen och Vaxljuset.
Der stod han allt ännu, fastän alla
gäster längesedan hade gått!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
