Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Med föryngradt hopp
Till det år som gryr.
Klingen, kloekor, dock,
Klingen sorgligt ock!
Ty det år som flyr
Mången fröjd oss gett,
Glädje oss beredt,
Som ej mera gryr.
Ar på år förgår —
Säg, livad återstår
Af den fröjd som var? —
O. du eger den
Rik, omätlig än
Uti minnet qvar!
1 Januari 18—. Everard Shirley."
Drömmen.
(Efter Byron.)
1.
Vårt lif är tvefaldt. Sömnen har sin verld,
En gränssten mellan det som här vi falskt
Benämna lif och död. Den har sitt rike,
En egen verld af dyster verklighet,
Och drömmarne, som födas, andas lif,
Och hafva tårar, qval, och fröjd och glädje!
De tynga på den vakna tanken se’n,
De lätta bördan för den vakna sorgen,
De dela så vår varelse, de blifva
En del utaf oss sjelfva, af vår tid;
De bli härolder ifrån evigheten,
De träda fram likt andar från det flydda,
De tolka sibylliniskt, hvad skall komma.
Tyranniskt de beherrska qval och fröjd,
De göra oss till allt, hvad helst de vilja,
Ocli skrämma oss med skuggor från en tid,
Som bleknat bort. — Men äro de det ej ?
Är ej den tid, som llytt, en skugga blott?
Hvad äro de? Blott fantasiens foster?
Den skapar varelser, de skönaste,
Som ännu funnits, ocli befolkar se’n
Planeterna med dem; den ger en ande
At väsenden, som trotsa tiniligheten. —
Till lif jag kalla vill en syn, jag såg,
Kanske i drömmen — ty i drömmen kan
En bild sig sträcka genom långa år,
Och måla ett helt lif uppå en stund. —
8.
Jag såg två väsenden i lifvets morgon
Stå på en grönklädd kulle, hvilken sakta
Mot marken sluttade och tycktes vara
Liksom en udde ut från flere andra; —
Men intet haf i storm slog mot dess fot;
Ett vackert landskap blott med gröna vågor
Af lunder, åkerfält — med kojor, strödda
Än här, än der, från hvilka röken steg
Så landtligt fridfullt i den klara luften.
Men kullen pryddes af ett diadem
Af gröna träd, planterade i cirkel,
Ej af naturen, men af menskohand.
De två, en flicka och en yngling, sågo —
Den ena uppå allt som, skönt som hon,
I dagen steg — men gossen blott på henne.
Och båda voro unga, en var skön —
De voro unga, men ej lika unga.
Som månen, djupt vid horizontens rand,
Så hade jungfrun börjat först sin ljusa bana;
Och gossen räknade än färre somrar,
Men hade hjerta öfver sina år.
Hans unga öga såg en älskling blott,
Hvars blickars strålglans hade träffat honom,
Från hvilken han ej kunde ögat vända.
Han andades, han lefde blott i henne.
Hon var hans ton —- på henne stum han
hörde,
Och darrade af fröjd — hon var hans öga;
Ty hans blott följde hennes, såg med
hennes,
Som allt förskönade. Han hade upphört
Att mera lefva sjelf; hon var hans lif,
Hon var det haf, dit alla tankars ström
Melodiskt flöt. Ack, vid ett ljud, en vink,
En rörelse, hans blod blef ebb, blef flod,
Hans kinder glödde — och hans arma hjerta
Ej visste sjelf, hvarför allt skedde så.
Men hon — hon delte ej hans varma känslor.
Ej honom gällde hennes suck — lian var
En bror för henne blott — ej mer; men detta
Var mycket nog; ty hon var broderlös,
Och re’n som barn gafs honom detta namn
Af henne, ättlingen af ädel stam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
