Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Och detta namn, o, det var honom kärt,
Och icke kärt också — af hvilket skäl?
Dock — tiden gaf ett svar härpå; ty, ack,
Hon älskade en annan redan nu.
Hon stod på spetsen utaf kullen, der,
Vidt spejande, om älskarns springare
Med hennes väntan icke hölle steg.
3.
Och en förändring skedde i min dröm.
Der stod en gammal byggnad, vid hvars mur
En sadlad gångare stod bunden fast.
Uti ett gammaldags kapell fanns ensam
Och blek den gosse, som jag omnämt nyss.
Oroligt vandrade lian af och an;
Än satte han sig ned och tog en penna,
Och tecknade med den gåtfulla ord,
An lutade han hufvudet mot handen,
Och skälfde, liksom fattad utaf kramp ;
Så flög han upp, och slet med sina tänder,
Och händer darrande sin skrift i bitar,
Men ur hans öga stal sig ingen tår. —
Och han blef lugnare, han tycktes få
Mer fattning — Se, då trädde plötsligt in
Hans tankars föremål, hans hjertas dam.
Hon log, hon tycktes vara glad — fastän
Hon visste, att hon älskades af honom;
Fastän hon visste — hvad man hastigt ser —
Att hennes skugga re’n fördystrat honom.
Hon såg det tydligt, men lion såg ej allt.
Han uppsteg. Vänligt och med fattning tog
Han hennes hand i sin. Uppå hans panna,
Som på en tafla, outsäglig, stod
En tanke skrifven — men ett ögonblick blott.
Han släppte hennes hand, och drog sig bort,
Men långsamt — ej som när man afsked tar;
Ty båda skildes leende. Han sjelf
Begaf sig till det gamla slottets port,
Steg raskt till häst — red bort — och
aldrig åter
Se’n dess den gamla tröskeln han bestigit.
4.
Och en förändring skedde i min dröm.
En man var gossen blefven. Fjerran zoner,
Af solen brända, voro nu hans hem.
Hans själ drack deras glöd. Han var
omgifven
Af vilda, dystra, fremmande gestalter.
Han var ej mer, hvad förr engång han varit.
Som pilgrim drog han nu kring land och haf.
En mängd af bilder trängde sig likt vågor
På mig i drömmen — i dem alla hade
Han ock ett rum. Uti den sista låg
Han hvilande i middagshettans qvalm
Bland grupper utaf fallna pelare,
I skuggan af ruiner, hvilka hade
Grundläggare namn re’n länge öfverlefvat.
Kameler bette tätt intill, och bundna
Invid en källa stodo sköna hästar.
En man, hvars drägt i rida veck föll ned,
Höll vakt, och andra sofvo af hans stam.
Dem täckte skyn liksom en baldakin,
Så utan moln, så skön, så ren, så klar.
Att i sin himmel Herren Gud man såg.
5 <
Och en förändring skedde i inin dröm.
Hans hjertas dam, hon var förmäld med en,
Hvars kärlek ej var starkare än hans.
Uti sitt hem — väl tusen mil från honom —■
Hon var omgifven utaf söner, döttrar,
Välartade och sköna — och likväl
I hennes blickar se! hvad dystert svårmod,
Liksom en skugga af en inre kamp.
Oroligt sänkte hon sitt öga ständigt,
Som tyngdes det af återhållna tårar.
Hvi sörjde hon? Allt — allt hon hade ju.
Och han, som henne älskat, fanns ej der,
Att hennes rena sinne fläcka med
En kärlek illa dold, ett straffbart hopp.
Hvi sörjde hon ? — Han var ju aldrig älskad.
Hon hade aldrig underblåst hans kärlek.
Han kunde ej ha del i det, som tärde
På hennes själ — en skugga från det flydda.
O.
Och en förändring skedde i min dröm.
Pilgrimen hade återvändt. Han stod
Just framför altaret bredvid sin brud.
Ilon var så ljuf, så skön, men liknade
Ej den, som var hans ungdoms sol och
himmel.
Och se! vid altaret hans anlete
Fick samma vilda drag, och samma kamp,
Som förr uti kapellet skakade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
