Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
honom. Det är just denna känsla
för äran, som förtager hans förräderi
mycket af dess låghet och som
framkallar den enda, ehuru nog svaga
konflikten inom hans bröst.
Lika energiskt hatfull, som ban
begynte sitt mörka värf, visar han sig
äfven under dess fortgång. När
Stålarms ord till den upproriska
besättningen af densamma besvaras med
hotande knot, utbrister Daniel Iljort
jublande:
"Hör, det är min orkester det, och stycket
Som spelas upp, det eder dödspsalm är."
När hans förräderi upptäckes och
betecknas med sitt rätta namn, slungar
han detta hånfullt tillbaka emot sina
anklagare och försvarar sig ursinnigt
med det första svärd, han kommit
åt: ja fängslad i sjelfva krutkällaren
och med döden hvarje ögonblick för
ögonen, andas han ännu ett trotsigt
hat, hvars mörka vildhet endast
förmildras genom hans glödande ifver
för hertigens och folkets räddning.
Det är först, när handlingen är
afslutad och den spänning, den
medfört, upphör, som rösterna i hans inre
börja göra sig hörda och det ärelösa
i hans handlingssätt framstår för
honom i hela dess vidd. Vid de nya
framtidsutsigter, hertigen öppnar för
honom, smekes väl flyktigt hans
ärelystnad , men han känner sig dock
på samma gång långt mera
förkrossad af det dolda förakt, han tror sig
läsa i allas blickar. Åsynen af den
drunknade Sigrid gör ännu sitt till
att uppskaka honom. Men ännu har
han energi nog, att med förtviflans
sista krafter söka rycka dessa känslor
bort ur sin själ, för att endast rikta
sin tanke
"Uppå den tid, som ändteligen randas
Uppå det folk, som nu befriadt andas",
och till sin moder yttrar han ännu :
"Du skall mig trotsig, stolt och verksam se.
Kraft liar jag än. Än ej jag bruten är
Och högt för verlden jag mitt hufvud bär",
innan han med ett verop faller för
straffarens hämnande arm. Så låter
honom poeten sluta, utan djupare
försoning och häftigare ånger, det är
sannt, inen i öfverensstämmelse med
den vilda energi, han alltigenom
inlagt i hans karakter och som ej
lemnar något utrymme för en bittrare
ånger.
Sådan föreställa vi oss den Daniel
Hjort, författaren velat teckna; och
endast så kan han sägas i stycket
konseqvent genomförd. Medgifvas
måste, att karakteren derigenom
ingalunda blifvit dramatiskt otadligare,
då, ifall skalden framställt honom
intagen af kärlek och vördnad till
Fle|n ingarne och låtit dessa känslor
kämpa med hatet emot folkets
förtryckare, konflikten emellan de sedliga
makterna iuom hans eget bröst
otvifvelaktigt, blifvit långt djupare och
mera gripande. Men äfven med vår
uppfattning kunna vi ej undgå att
finna honom menskligt sann, ty
menniskohjertat är nu engång så danadt,
att det måste hata förtrycket och fullt
berättigadt hatar detsamma; och hans
vilda och nattliga energi blir så den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
