Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
hans egen förtviflan till en enda
o-mätlig törst efter hämnd. Han
tycker sig nu ändteligen hafva ett mål,
också han. att lefva för, och hatet
fyller det tomrum som förut fanns i
hans själ:
"Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
Sin hämnd till min, förtviflan öfver er.
Och det försmådda hjertat, det fick ro
Och tviflet flög och tanken fick en tro."
När modren ännu hyser några tvifvel
om hans beslutsamhet, störtar han
otåligt ifrån henne, för att med den
vilda, nästan krampaktiga energi, som
är honom egen, utan allt betänkande
sätta sina hämndplaner i verket. Med
den riktning, hans uppfostran gifvit
honom, har han, då han nu öfvergår
till folkets parti, endast tvenne
alter-nativer att välja på: att antingen
anlita svärdet och blifva en obetydlig
soldat i folkets leder, eller ock
begagna de andliga vapen som stodo
honom till buds, och genom öfver
-talning och list underminera sjelfva
grundvalen for fiendens makt. Han
väljer det senare, såsom säkrare
ledande till målet och mera
öfverensstämmande med hans ärelystna energi.
Löftet till modren att "slita allt som
var ur sin själ" kostar honom ingen
strid. Förtviflans iskyla har redan
lagt sig öfver de späda blomster, som
kärlekens varma sol engång lockat
fram äfven i hans frusna bröst: och
hvad som ännu finnes qvar,
bortsopas lätt af hatets giftiga vind. Uti
de följande scenerna med Sigrid,
hvilkas språk har en nog hamlefisk
prägel, ha vi dock, på en enda förvir-
rad ordlek när, ej kunnat upptäcka
någonting af Hamlets bittra sjelfironi
eller brustna vansinne. Hvad Daniel
Hjort der yttrar, bär långt mera
vittne om det hämdfulla hån, hvarmed
han nu betraktar sina fordna herrar,
eller den bittra skadeglädje han
erfar, när han äfven genom denna
förändring tror sig kunna befordra sin
hämrrd. För den fordom älskade
hat-han nu blott en föraktlig medömkan
eller en viss rädsla, hvars rätta halt
afspeglas i följande ord:
"När satan frestar.
Så frestar lian i englaskrud."
Men — besynnerliga mofsägelse i
menniskonaturen — det fortlefver
ännu en ädel känsla inom hans af
hämnden förmörkade själ, en känsla, som
han sjelf alldeles omedvetet insupit
från de af honom så hatade
ridda-rene. Han begynner väl utan all
öfverläggning sitt hämndfulla värf, men
straxt derpå inställa sig några
betänkligheter, huruvida han för
utförandet af sin hämnd valt värdiga
medel. Den för hvarje ädling medfödda
känslan för äran uppreser sig emot
det lömska förräderi, han är på väg
att begå; och ehuru denna känsla
till en början lätt öfverröstas af
hämndens vilda rop, vaknar den, sedan
handlingen är fullbordad, åter till nytt
lif och låter honom öfverallt se
föraktets blickar fästade på sig, och
manar honom att i sjelfva det
ögonblick, då hans handling belönas af
hertigen, gömma sitt hufvud vid
modrens bröst, på det ingen måtte se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
