Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
hållande stjernfallens olika riktning
på himmeln står till de
meteorologiska företeelser, som följa på
dessas uppträdande. Enligt vår åsigt
äger den fallande stjernan, den må
nu hafva sitt ursprung från jorden
eller komma utifrån, ingen egen
rörelse, åtminstone då den engång är
inne i vår atmosfer, utan den lyder
en impuls som den erhåller af den
mera eller mindre starka, horizontala
eller sneda luftström, hvilken den
möter. Härigenom angifva dessa
meteorer på samma gång direktionen
och styrkan hos de strömmar som
föra dem framåt och hvilka då äro
de herrskande i de högre regionerna
af vår luftkrets. För oss är således
den fallande stjernan intet annat än
en vindflöjel och anemometer, som
angifver riktningen och styrkan af
vindarne i de högre luftlagren,
likasom den vanliga flöjeln, molnen och
strömolnen angifva detsamma för
strömmarne i de lägre regionerna."
"Men de fallande stjernorna förete
vidare under sitt lopp högst
anmärkningsvärda besynnerligheter, hvilka
vi beteckna med namnet
perturbationer. Ett stjernskott, drifvet framåt
genom en luftström från norden,
möter efter en viss tid en sydostlig
ström till exempel, hvilken är
starkare och rycker detsamma från dess
ursprungliga bana samt bortför det i
sin egen direktion. Med andra ord,
meteoren börjar såsom komme den
från norden och slutar såsom om den
kommit från sydost. Man säger i
ett sådant fall att stjernskottet blif-
vit perturberadt af en sydost-vind;
och det är denna senare som måste
tagas i beräkning vid de
meteorologiska förutsägelserna. Yi säga äfven
derföre att, vid applikation af
observationerna, rörande stjernfallen, på
de atmosferiska fenomenerna, det är
dessa perturbationer, som spela
hufvudrolen; det är af dem vi
hufvudsakligen underrättas om naturen af
de luftströmmar som äro rådande i
de högre regionerna."
Det är nu genom dessa
perturbationer, som Chapelas anser att man
på förhand kan underrättas om de
förändringar som skola inträffa i
atmosferen och synnerligast om de
blifvande förändringarne i
barometer-ståndet. Han uppställer nemligen den
satsen att man, för att göra sig reda
lör qvicksilfverpelaren rörelser i
barometern, hufvudsakligen måste känna
strömningarne i de öfre luftlagren.
Denna fundarnentallag, såsom han
kallar den, är bevisad "om man förenar
alla perturbationer, erhållna under
hvarje månad, genom att beräkna
deras månadsresultant såväl till
position som intensitet och derjemte
tager barometerstånden, iakttagna på
instrumentet 36 à 40 timmar efter det
hvarje af dessa perturbationer blifvit
synliga, samt då, med tillhjelp af
dessa numeriska qvantiteter, kan
konstruera tvenne kroklinier som äro
identiska, det vill säga förete
analoga oscillationer." Han anger äfven
sättet huru han behandlat de
rikhaltiga stjernfällsobservationer, som stått
honom till buds, för att konstruera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
