Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
En allmän oemotståndlig håg för
det nya och utomordentliga, ett
behof att känna sig försatt i en
upprörd stämning har, såsom en
författare*) anmärkt, gifvit upphof åt
theatern. Menniskan, trött af högre
själs-ansträngningar, utmattad af sitt
lefnadskall enformiga, ofta tryckande
sysselsättningar, eller mättad af
sinlig njutning, måste i sitt innersta
väsende känna en tomhet, soin strider
emot hennes ständiga
verksamhets-begär. Vår natur, lika oförmögen
att länge fortlefva i ett djuriskt
tillstånd som att oupphörligt fortsätta
tankens ädlare arbete, eger behof af
ett mellanstadium, som i sig förenar
dessa tvenne motsatta ytterligheter,
nedstämmer den höga själsspänningen
till en mild harmoni och underlättar
den ömsesidiga öfvergången från det
ena tillståndet till det andra. Detta
åstadkommes öfverhufvud af det
esthetiska sinnet, eller känslan för det
sköna. Men då en vis lagstiftare
måste anse för sitt främsta
ögonmärke att bland tvenne verkningar välja
den högsta, så kan han icke nöja sig
med att endast afväpna sitt folks
böjelser; han bör äfven, såvidt sådant
är möjligt, begagna dem såsom
verktyg för högre planer och förvandla
dem till en källa för sällhet och
förnöjelse. Framför alla andra medel
för detta ändamål har man
föredragit theatern, som öppnar ett
oändligt fält för den efter ständig
verksamhet törstande anden och bereder
*) J. G. Sulzer.
hvarje själskraft en näring utan att
spänna någon sådan för högt, samt
bildar förstånd och hjerta på samma
gång som den skänker oss den
ädlaste förströelse.
Den, som tillföret gjort den
anmärkning att religionen utgör en stats
fastaste stöd — att ulan henne
till-ochined lagarne förlora sin kraft, har
kanske, utan att vilja eller veta det,
försvarat scenen från dess ädlaste
sida. Just denna de politiska
lagarnes otillräcklighet, som gör det
religiösa elementet oumbärligt för en
stat, bestämmer äfven scenens
moraliska inflytande. Lagar, ville han
säga, röra sig endast kring negativa
pligter — religionen utsträcker sina
fordringar till verkliga handlingar.
Lagar hämma endast verkningar, som
kunna upplösa samhällets inre
sammanhang — religionen anbefaller
sådana, som ännu innerligare
sammanknyta detta. De förra råda endast
öfver uppenbara yttringar af den
menskliga viljan; endast handlingar
lyda under dem — den senare
sträcker sin domsrätt ända in i hjertats
mest undangömda vrår och förföljer
tanken till dess innersta källa.
Lagarne äro böjliga och smidiga,
föränderliga liksom nycken och
passionerna — religionen binder strängt och
för evigt. Men om vi nu äfven
förutsätta, livad som dock icke eger
rum — om vi åt religionen ville
inrymma denna stora makt öfver
menniskohjertat — skall hon, eller kan
hon väl ensam fullända bela vår
bildning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
