Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
nes samvete. Vår feghet söker att
undangömma sig för det förfärliga,
men just denna feghet ger oss till
pris åt satirens udd. Lagen och
samvetet skyddar oss ofta mot laster och
brott — löjligheterna erfordra en
e-gen fin uppfattning, som ingenstädes
i högre grad gör sig gällande, än
uppå skådeplatsen. Vi kunna möjligen
tillåta en vän att angripa våra
seder och vårt hjerta, men det kostar
oss ansträngning att kunna förlåta
honom ett enda löje. — Scenen
ensam kan bele våra svagheter,
emedan den skonar vår ömtålighet och
icke bekymrar sig om hvem som är
den sannskyldige narren. Utan att
behöfva rodna, se vi i dess spegel vår
mask falla af, och vi tacka i tysthet
för den milda tillrättavisningen.
Men scenens verkningskrets är
härmed ännu på långt när icke slutad.
Theatern är, mer än någon annan
offentlig statsinrättning, en skola för
den praktiska visheten, en vägvisare
genom det borgerliga lifvet, en
o-svikelig nyckel till menniskosjälens
hemligaste vinklar och vrår. Jag
medger, alt egenkärlek och ett
för-härdadt samvete icke sällan
tillintetgöra dess bästa inflytande, att ännu
tusen laster med fräck panna hålla
stånd inför dess spegel, att tusen
goda intryck fruktlöst studsa tillbaka
från åskådarens kallnade hjerta —
jag sjelf hyser den tro, att Moliéres
Ilarpagon ännu aldrig förbättrat
någon girig, och att Karl Moors
olyckliga röfvarhistoria icke gjort
landsvägarne mera säkra — men um vi I
äfven ville inskränka detta theaterns
stora inflytande, om vi vore nog
o-rättvise att belt och hållet förneka
detsamma — huru mycket återstår
icke det oaktadt af dess inverkan?
Om den också icke förmår utplåna
eller ens minska antalet af laster,
har den åtminstone lärt oss att
känna dem. —Bland desse lastfulle,
desse narraktige äro vi nödsakade att
lefva. Vi äro i lifvet nödsakade att
undvika eller att möta dem; vi
måste undergräfva deras inflytande eller
och sjelfve duka under. Men nu
öf-verraska de oss icke längre. Vi äro
förberedde på deras anslag.
Skådeplatsen har för oss förrådt den
hemlighet, hvarigenom de kunna blottas
och göras oskadliga. Den rycker
inför våra ögon den konstgjorda
masken från hycklarens anlete, den
uppvisar det nät, hvari listen och
kaba-len söker snärja oss. Den
framdrager bedrägeriet och falskheten ur
deras krokiga labyrinther, och blottar
deras förfärande anlete för dagens
ljus.
En särskild klass af menniskor
har anledning att mot theatern vara
tacksammare än alla andra
menniskor. Endast der kunna verldens
mäktige få höra, hvad de eljest aldrig
eller sällan höra: — sanning. Och
hvad de eljest aldrig eller sällan få
se, det kunna de se uppå scenen: —
menniskor.
Men theatern är ock den
gemensamma kanal, genom hvilken
visheten ljus strömmar ner från den tän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
