Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
nåde Romaren? — När Franz von
Sickingen, stadd på väg att tukta en
furste och kämpa för en annans
rättigheter, händelsevis blickar tillbaka
och ser röken uppstiga från sin bot g,
der hans maka och barn värnlösa
qvarblifvit, och när han dock tågar
vidare, för att hålla sitt ord —
huru stor synes mig icke menniskan då,
och huru litet och föraktligt det
fruktade, oöfvervinnerliga ödët!
Likaså älskansvärd som dygden,
lika ful framstår lasten i theaterns
fruktansvärda spegel. När den
hjelp-löse, svagsinte kung Lear i storm och
natt förgäfves klappar på sin dotters
boning; när ban sliter sitt hvita hår
och strör det i luften och förtäljer
för de uppretade elementerna huru
onaturlig hans Regan varit, och när
hans rasande smärta slutligen ger sig
luft i de förfärande orden: ’jag har
gifvit er allt!" — huru afskyvärd
synes oss icke då otacksamheten!
huru högtidligt svärja vi ej då
barnslig vördnad och kärlek!
Men theaterns verkningskrets
sträcker sig ännu längre. Äfven uppå
områden, der religionen och lagarne
anse det under sin värdighet att följa
de menskliga känslorna i spåren,
är ännu scenen verksam för vår
bildning. Samhällets välfärd stores lika
ofta genom dårskaper, som genom
laster och brott. En erfarenhet, lika
gammal som verlden sjelf, lärer att
i de menskliga förhållandenas väfnad j
ofta de största vigterna hänga vid de
finaste, minst märkliga trådar, och
att vi, då vi återgå till handlingar-
nes källa, tio gånger få anledning att
le, innan vi en gång haft anledning
att rysa. Min förteckning på
brottslingar blir kortare med hvarje dag,
ju längre jag lefver; mitt register
uppå dårar blir allt fulltaligare och
längre. Om det ena könets hela
moraliska skuld härrör ur en enda och
just denna, källa; om alla de
oerhörda extremer af laster, som någonsin
brärnnärkt detsamma, äro endast
förändrade former, endast högre grader
af en egenskap, som vi dock
slutligen alla enstämmigt bele och —
älska: hvarföre skulle då naturen icke
med afseende å det andra könet
begagnat samma vägar? Jag känner
endast ett hemligt medel att bevara
menniskan lör försämring, och detta
är, att skydda hennes hjerta mot
svagheter.
En stor del af denna verkan
kunna vi vänta af scenen. Det är hon,
som framhåller spegeln för den stora
menniskoklass vi kalla dårar, och
som genom en helsosam satir
bringar desse, i deras tusen olika
gestalter, att blygas. Hvad vi ofvan sett
att theatern förmår verka genom
rörelse eller förfäran, det åstadkommer
den åter här, kanske ännu hastigare
och säkrare, genom skämtet och
åt-löjet. Om vi företoge oss att efter
måttet af åstadkommen verkan
uppskatta lustspelets och sorgespelets
o-lika företräden, så skulle
erfarenheten sannolikt tillerkänna det
förstnämnda främsta rummet. Atlöjet och
föraktet såra menniskans stolthet vida
djupare äu afsky n förmår plåga hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
