Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
ten af vår civilisation blicka tillbaka
på det läge, hvari dessa vår
verldsdels uräldsta innevånare befunno sig,
äro vi visserligen benägne att anse
detta hafva varit högst uselt. Ett
folk, ej blott i saknad af alla de
beqvämligheter vi vant oss att
betrakta snart sagdt som lifvets nödtorft,
utan äfven i sitt äldre
utvecklingsstadium tilloehmed obekant med
metallernas bruk, måste förefalla den
ytlige betraktaren såsom föga höjdt
öfver de vilda djur, hvilka samtidigt
lupo omkring i urskogarnes dunkel.
Och dock hafva vi sett att
menniskan icke ens då var den
underlägsna i kampen mot naturen: hennes
uppfinningsförmåga gaf henne medel
i händerna att besegra varelser långt
öfver henne i fysisk styrka och att
förskaffa sig oåtkomliga
tillflyktsorter, i hvilkas skydd mer än en
nyttig slöjd trifdes och utvecklades.
Redan det stadigvarande
sammanboendet af så många individer, som
pål-byggnadernas ganska stora
utsträckning- tyder uppå, förutsätter
begynnelsen af en samhällsförfattning, och
de många olikartade förrättningar
och handtverk, af hvilka vi funnit
spår, nödvändiggjorde en
fördelning-al’ arbetet, som åter öfverallt gifvit
upphof åt stånds- eller kastskillnaden
med alla de3s inflytelser. Och då
detta folk omsider tillegnade sig
metallens bruk och derigenom sattes i
tillfälle till ett ojemförligt mycket
raskare framåtskridande, låta oss alla
tecken förmoda att det ganska snart
nådde en ståndpunkt af andlig och
materiel utveckling, dit de flesta af
nutidens vilda stammar, ehuru
längesedan i besittning af jernet och flera
andra den europeiska civilisationens
förmåner, hafva en lång bana att
tillryggalägga, ja, dit många synas vara
bestämda att aldrig ens framhinna.
n.
Om ock de talrika fynden från de
schweiziska sjöarne — hvaraf många
enskilda personer och de flesta större
städer i nämnda land bildat sig
vackra och synnerligen lärorika
samlingar — låta oss få en ganska
noggrann föreställning om det lif, för
hvilket dessa pålbyggnader engång
voro skådeplatsen, kan dock denna bild
i betydlig mån förfullständigas, om vi
jemföra de resultater, som af dem
framgå, med de beskrifningar vi ega
på dels forntida, dels ännu
existerande menniskoboningår af likartad
beskaffenhet. Den äldsta finna vi
hos sjelfve, historiens fader,
Herodo-tu8, hvilken bland de thrakiske
folkstammar, sotn den persiske
härföraren Megabazus bekrigade (514 f. Chr.)
äfven uppräknar "dem som bodde
omkring och i sjön Prasias." Dessa
boningar skildrar ban derpå sålunda
flib. V, cap. 16): "Midt i sjön äro
hopfogade trädbottnar lagda på höga
pålar, till hvilka en enda smal spång
leder från stranden. Och pålarne,
som uppbära trädboüiiarne, blefvo i
början uppreste af alla samtliga
borgarene. men sedan hafva de gjort en
lag och uppresa dem sålunda:
hvar-ochen sora gifter sig måste för hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
