Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’258
alltsedan den 15 Mars varit försatt, i
blo-kadtillst&nd.
Medan kriget sålunda ohejdadt fortgår,
har det lyckats det engelska kabinettet att
församla de intresserade makterna på en
kongress i London den 20 April. Denna
kongress har emellertid ännu ingen på
förhand bestämd bas och föregås ej heller af
något vapenstillestånd. De tyska
tidningarne förespå derföre att dess
öfverläggningar ej skola leda till något resultat, helst
begge sidornas anspråk äro de mest
motsatta. Preussen och Österrike skola der
troligen, i öfverensstämmelse med sitt
förut afgifna program, yrka på Slesvigs och
Holsteins politiska förening, med
bibehållande blott af en personlig union mellan
dessa liertigdömen ocli den öfriga danska
monarkin. Danmarks nuvarande
premierminister, biskop Monrad, har redan på
förhand högtidligen förklarat, att han ej
ämnade låna sin arm för utförandet af något
dylikt förslag. Tyska förbundsdagen, hvars
antagande af den engelska inbjudningen
ännu icke är afgjordt, skall väl, ifall den
der låter sig representeras af någon,
vidhålla sina fordna planer om
Augustenbur-garens erkännande och hertigdömenas
fullkomliga lösryckande från all förening med
Danmark. Det vill dessutom synas, som
skulle denna åsigt delvis understödjas af
Frankrikes kejsare, hvilken, för att bereda
både England och Österrike förlägenhet,
här sökte tillämpa samma theori om en
allmän folkomröstning, som han sjelf med
så stor skicklighet användt i Savoyen och
Nizza. Se der de tre hiinmelsvidt skilda
åsigter, som den sammanträdande
kongressen skall sammanjemka, för att
åstadkomma någon af alla antagen uppgörelse.
Hela denna kongress är närmast ett verk
af den nuvarande engelska ministèrens
förtviflade ansträngningar. Det gällde för
densamma sjelfva dess existens, ty dess
föregående resultatslösa fredsmäklande hade
med rätta bragt dess politik i vanrykte, och
torypartiet, som numera är talrikare än
någonsin representeradt i parlamentet, begag-
nade sig förträffligt deraf för att söka
störta den förhatliga whig-ministèren. Vid en
omröstning före påsk utgjordes den
mini-steriella majoriteten endast af tio röster.
Parlamentet, hade derpå ajournerat sig till
den 5 april ocli oppositionen rustade sig
då till ett ordnadt anfall emot ministèren.
Man trodde dock, att Palmerston och
Russell äfven denna gång kunde besvärja
stormen.
Frankrike iakttager fortfarande en strängt
af vaktande politik. Dock hafva efter
hertigens af Sachsen-Coburg besök i Paris flera
parisertidniiigar talat om, att Frankrike på
den sammanträdande kongressen skulle
närma sig de mindre tyska staternas åsigt och
yrka på en allmän folkomröstning i
Slesvig och Holstein, så att dessa liertigdömen
sjelfva finge bestämma, hvart de i
framtiden ville höra. Ett sådant yrkande
öfverensstämmer förträffligt med franska
kabinettets förut följda politik, men skall
endast bidraga att inveckla kongressens
förhandlingar, då England och Österrike
troligen icke skola vilja höra talas derom.
Föröfrigt är det mycket svårt att uppgifva,
livad Napoleon III:s politik för
ögonblicket åsyftar. Att han, af harm öfver det
misslyckade kongressförslaget, öfverallt
söker framkalla svårigheter och särskildt
uppmuntrar de mindre tyska staternas
motstånd emot Preussen ocli Österrike, kan
antagas för gifvet. Att alla hans planer med
misstroende följas af de andra
stormakterna och att ban, i händelse af krig,
endast kan räkna på Italien, synes likaså
afgjordt. Emellertid vexer oppositionen i
Frankrike med hvarje dag, och senast ha
vid omvalen i Paris tvenne gamla
republikaner af stor ryktbarhet, Carnot och
Garnier-Pagés, erhållit en obestridd majoritet.
Det kejserliga kabinettet har hittills
vidhållit sin förra medlande och afvakfande
politik äfven i det inre, men mången
förespår, att så ej länge kan fortfara, utan
att Napoleon III mot sin vilja skall se sig
tvungen antingen att vika för den starka
liberala påtryckningen eller också att söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
