Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’338
utgjordes då enligt Suetonii
berättelse (c. 30) endast af Tiberii
memoirer. Betecknande icke blott för
denne kejsares regering, men äfven för
tidehvarfvets anda öfverhufvud äro
de praktfulla täflingsspel enligt
grekiskt mönster, hvilka han tidt och
ofta anställde. Dervid förekommo,
utom gymnastiska spel och
djurfäkt-ningar, täflingar i musik, poesi och
vältalighet. Lysande voro isynnerhet
de hvart femte år till Jupiters ära
firade Capitolinska spelen, vid hvilka
han sjelf, klädd i full kejserlig ornat
med purpurmantel och en guldkrona
prydd med de tre Capitolinske
gudarnes bilder, förde presidiet. Likaså
anställde han hvarje år till Minervas
ära på sin Albanska villa dylika
täflingar. Att de dock på nationens
litteratur icke kunde öfva något
inflytande följer af deras genast i
ögonen fallande bestämmelse att tjena
till envåldsherrskarens förherrligande,
till en förströelse för folket och till
att fullkomligt binda litteraturen i
enväldets tjenst. Det enda tillåtna
ämne för de litterära täflingarne var
nemligen det mest öfverdrifna
smicker. Qvintilianus (III, 7, 4) säger
väl att den Capitolinske Jupiters lof
utgjorde "den heliga täfliugens
ständiga innehåll." Att det dock gick
oändligen lätt för sig att identifiera
detsamma med den herrskares lof,
som sjelf titulerade sig "vår Herre
och Gud" (Suet. c. 13) och som ville
gälla för en son af gudinnan
Minerva, är klart. Den som egde den
största talangen att smickra blef derföre
den lycklige, hvilken segerpriset, den
gyllne ek- eller oliv-kransen, tillföll.
Att dock allt detta oaktadt dessa täf.
lingar omfattades med allmänt
intresse samt att äran att blifva segerkrönt
högt uppskattades, bevisar bland
an-nat den bittra klagan, hvari skalden
Papinius Statius utbrister öfver
olyckan att hafva blifvit besegrad.
Att de särskilda kejsarnes olika
böjelser framkallade likartade
rörelser inom det litterära lifvet följer af
sig sjelft. Då Nero i början af sin
regering höll öfningstal, uppstod en
stor ifver för rhetorikens studium, och
Rom öfversvämmades af en mängd
lärare i denna vetenskap, hvilken då
nådde en allmän blomstring. Flere
af dessa lärare uppsvingade sig från
det lägsta stånd till
senatorsvärdighet och höga äreställen (Suet. de cl. ’<
rhet. c. 1). Att sålunda
litteraturen för dem, som lyckades förskaffa
sig kejsarens ynnest, kunde erbjuda
lysande utsigter nog, bevisa Seneca
under Neros, och Qvintilianus, den
utmärkte läraren i vältalighet, under
Domitiani regering, ehuru båda höra
till de mest sällsynta undantag. Men
Senecas öde bevisar tillika
svårigheten att bibehålla denna ynnest och
vanskligheten af deras ställning
öfverhufvud. Hos Nero spelade också j|
den egna litterära fåfängan en vig- ji
tig roll i hans förhållande till samti- |
da skriftställare. Endast föranledd
af afundsjuka förbjöd han skalden
Lucanus, som en tid bortåt hört till
hans intima umgängeskrets och del- j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
