Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’359
samhet, samt komma det bildade
Europa att ej förglömma sin pligt emot
det sanna och rätta i verlden.
Bland de nyaste företeelserna på
nyss antydda fält intager en liten
fransysk skrift en framstående plats.
Den är författad af den äfven hos oss
genom sina studier af nordiska
förhållanden kände litteratören E.
Beau-vois, och han kallar detta sitt under
senaste månad utkomna arbete Le
Prin-cipe des nationalités, appliqué a la
que-stion dam-allemande.
Denna brochyr är förtjent af
uppmärksamhet icke allenast för
detaljframställningen af sjelfva
tvistepunkterna och kritiken af dertill hörande
dokumenter, utan kanske mest
derföre att författaren här söker utstaka
ett system i politik och internationel
rätt, byggdt på nationalitetsprincipen.
Allmänheten hos oss har på det mest
otvetydiga sätt visat sitt intresse för
Danmark under dess kamp för
värnande af sin frihet; å andra sidan
är nationalitetsfrågan ett ämne som
varit ifrigt diskuleradt inom vår press,
och det kan derföre vara af intresse
att lära känna den fransyske
författarens sätt att betrakta sakerna. Vi
skola här nedan meddela några utdrag
ur den ganska förträffliga lilla skriften,
ocli börja med dess första afdelning,
som bär titeln:
Nationalitetsprincipen.
I samma mån som de liberala
i-déerna vinna terrain, utbreder äfven
uutionalitetsprincipen allt mer och
mer sitt välde och ser antalet af si-
na anhängare förökas. Denna
princip är bestämd att blifva en af
hörnstenarne i folkrätten. De som mest
hata och frukta nationalitetsidén äro
dock tvungna att bevisa henne den
aktning, hon i så hög grad
förtjenar; de våga icke mera öppet
angripa principen, men de söka att låta
den gälla för hvad den icke är, samt
att falskt tillämpa densamma för att
göra den förhatlig. Den skulle
också i sjelfva verket vara farlig och
o-förenlig med staternas säkerhet om
den vore hvad dess falska vänner
påstå den vara. Enligt dem vore det
tillräckligt att tala samma språk
eller hafva ett gemensamt ursprung för
att underlyda samma suveränitet och
för att utgöra en del af samma
nation. Så var det äfven i de gamla
samhällena: nationen, språket,
religionen hade samma gränser, och den
enas herravälde utsträcktes eller
inskränktes i samma proportion som de
öfrigas. Bomarne, till exempel,
medförde, då de gingo att bosätta sig i
fremmande land, icke allenast sina
penater och sitt språk utan äfven
sina lagar; ännu mer: det territorium
de togo i besittning blef en romersk
koloni.
Denna princip fortlefde hos
medeltidens barbarer, och vi återfinna
några spår af densamma ännu i vissa
moderna institutioner. De af våra
landsmän, till exempel, hvilka
bosätta sig i Levanten, i Kina eller
Japan, med ett ord, i alla icke kristna
länder, förblifva fortfarande
underkastade våra lagar och dömas af vå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
