Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
ven för den stämning som, mer
el-1 ler mindre tydligt, klingar genom
flertalet af lians dikter. Vi tillåta
oss att här i dess helhet införa det
intressanta stycket, som första gången
i offentliggjordes redan i Helsingfors
Morgonblad år 1839.
Vemodet.
Jag älskar dig, du tysta, bleka Engel.
När gryningsstrålar än, likt gyldne åar,
|j Min barndoms österland igenomflöto,
ji Jag redan lärde älska osedt dig,
j[ Din röst jag hörde uti strömmens och
I vindens stilla hviskningar med blomstren,
i| En flägt utaf din andedrägt förnam
: Jag genom trädens späda, gröna tungor.
Jag kände den vid trastens slag, jag kände
Den varmast då han redan hade tystnat.
Hur mången qväll jag satt. se’n tonen
somnat
I herdens pipa sött, och såg på daggen,
Som utestängd från blommans slutna knopp
Låg darrande och höll sig fast med möda.
Jag lyddes då så tyst, så tyst oeh tordes
Ej andas mer. Jag trodde att du sväfvat
Med lätta fjät förbi, att nu du gick
På böljan, glittrande i ljuflig krusning.
!• Hur innerligt jag längtade att se
Din älskliga gestalt, ett enda ’drag
Blott af ditt sköna anlet, som min känsla
Så mången gång re’n målat, städse olikt,
Meu lika herrligt hvarje gång ändå.
O! nu jag känner dig så väl, att intet
Förmår mer plåna dig utur mitt minne.
Du följt mig städs från mina
barndomsdagar,
Så troget, hvad än har mig öfvergifvit,
i Du ej mig svikit uti lust, i nöd,
Du legat tusen gånger vid mitt hjerta.
Att det dig närt re’n länge med allt blod,
Som det haft renast, varmast, ej det
ångrar.
;j Du blef ju troget, och det har att tacka
Dig för allt ljufvast, som det redan känt,
Och för allt skönast, det ännu kan
hoppas. —
Nu vet jag hvem du är, du barn af
dödens
Och lifvets kärlek till hvarandra, tänd
Då de vid samma himmels portar lekte
Ännu i oskuldsfull, i salig frid.
Till dina syskon föddes vilda sorgen
Och glädjen, lika vild som han. Du
ensam
Har bärgat än ur salighetens skeppsbrott
Din barndoms oskuld och din himlafrid.
Och derför blef din lott, att gå på jorden,
Försonande, emellan dessa begge.
När glädjen tryckt så våldsamt
anensko-hjertat
Till sitt, att hvarje känsla i dess inre
Är nära att förqväfvas, eller hotar
Att våldsamt sönderbryta alla band
Och sig befria; se! då kommer du
Med tåren i ditt dunkelblåa öga;
Och striden blyges, tiger, viker undan
Och lemnar dig att släcka sårens brand;
Och ingen vågar bryta ned din tystnad.
När sorgen nalkas, tung af vunnet byte
Och slår sin famn omkring hvarenda tanke,
Och drifver dem att fly till samma punkt;
Och han dem griper fräckt med hårda
händer,
Och vill dem rycka opp med alla rötter,
Hvarvid de sökt att upprätthålla sig,
I hemsk förtviflan, — o! då höras åter
De milda slagen af din himlavinge;
Och sorgen har ej några vapen mer
Att vända mot din barm. Han vågar ej
Att träda opp emot ditt hclgonlugn,
Och lemnar obestridd åt dig den valplats,
Som han förtrampat, höljt med blod och
spillror.
Men mild du skådar ner på dem och
af-tvår
Med dina tårar stridens hemska spår.
Och torkar bort med dina lena lockar
Det blod, som 6telnat. Men utur de
remnor,
Förstöringen har brutit, lekande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
