Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■418
c- " = • =
|j hemsk eller sorglig utgång samt låta
läsaren genom en bred springa af
fantastiskt ljus skåda in i det
poetiska drömmeriets regioner. Men det
är framför andra Zigenar-spåqvinnan,
som i Skotten Scotts landskap
afteck-nar sig såsom en vålnad eller
framstår som ett monument från fordom.
Hon uppreser sig kraftigt emot den
blinda lagen, den trånga rättvisan
och den orättvisa eganderätten. Hon
underkastar sig olyckan med dyster
energi och förbannar med vild
vältalighet ödet. Men hon, den fallne
Satans irrande och fridlösa dotter,
uppträder likväl ock såsom den
goda slägtens goda ande, och det ser
ut såsom om hon, emellan det
stränga samhället som förskjuter henne och
försynen, hvilken hon afväpnar,
skulle spela hufvudrolen, samt öfverallt
utgöra en af dramats förnämsta
personer.
Hos Cooper förkroppsligas samma
dröm likaledes i en skepnad som står
högre än naturen; men det är just
genom denna analogi med Walter
Scotts förfarande, som Coopers väl
! utpräglade egendomlighet anslår mig.
Denna gestalt, som han med sådan
förkärlek behandlar, och hvilken först
uppträder under namn af Spionen,
sedan längre fram i Banditen, samt
slutligen i Gräsöknen, är det
förkroppsligade uttrycket af den tanke, af det
ständiga ideal, som utan att
beherrska, likväl ständigt lifvar författaren.
’ Häri ligger individens öfverlägsenhet
|| öfver det samtida samhället, och
kan-j; ske tillochmed öfver Walter Scott hvad
det poetiska angår, ehuru denne
senare alltid såsom skicklig och
läro-rik konstnär skall bibehålla förslå
rummet.
Denne ädelmodige, älsklige och jj
idealiske typ för öknarnes irrande
äfventyrare, denne Nathaniel Bumpo,
hvilken ömsom uppträder under
namnen Spejaren, Vägvisaren,
Stigspana-ren, Hjortdödaren, Falköga, Den långa
Bössan, Skinnstrumpan, är en
skapelse som höjer Cooper öfver sig sjelf.
Såsnart hans tanke fått ett fast lag
uti denna öfver det vanliga lifvet
slående företeelse, kan den icke ulan
avsaknad lösslita sig derifrån. Ifrån
detla ögonblick uppfyllas dessa
skildringar från den Nya Verlden, dem ,
vi hittills betraktat såsom vackra,
ehuru något kalla målningar, med ljus
och värme genom det intryck de
utöfva på den enslige vandraren. Ty
det är nämnda figur som, utan att
egentligen sjelf beskrifva någonting,
i sjelfva verket afmålar naturens
höghet; det är han, hvars stilla
hänryckning djupt griper och meddelar
sig åt oss, samt låter oss liksom i
en magisk spegel skåda de storarta- i
de scener dem hans tjusta blick
öfverfar. Och det är icke genom
något synnerligt talangens bland verk
som denna gestalt med sådan kraft
och sådant behag sliger fram från
duken; Coopers talang är enkel och,
som vi redan sagt, godmodig. Hans
naiveté är emellanåt nog nära att
öfverskrida sin gräns; han har icke
uppfunnit stilen i sina romaner, |y
den har fullfärdig tillfallit honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
