Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■535
betingadt företräde åt den andra
taflan. Det är icke blott att i den
förra landskapet till venster är svagt
utkommet; sjelfva ämnet är mindre
gripande i jemförelse med den dystra
kolonn som i den andra taflan rider
åskådaren till mötes. I spetsen är
Napoleon I. Himlen är blygrå och
kall, den uppgräfda vägen är betäckt
af snösörja, hvari hästfötterna röra
; sig tungt framåt, och i kolonnen som
klyfver den öde rymden röjer sig
ingen liflighet. Allt är tungt af
förtviflan eller apathi. Endast en ung
officer höjer sig i stigbyglarne för att
blicka bakom sig. En annan låter
sin häst gå ur ledet för att undvika
hjulspåret; för resten styra hästarne
mestadels sig sjelfva. Kejsaren är
endast två tum stor men aldrig har
en kolossalare bild blifvit gifven af
denne "ödets man." Gestalten inom
den grå paletån är väldig och fast,
i det bronsfargade anletet, af en
na-1 gels storlek, speglar sig
beslutsamheten att till det yttersta fortsätta
I kampen emot Europa och sitt eget
öde, hvilket han fördenskull kunnat
läsa i sina följeslagares ögon.
Närmast bakom rider Ney med den
slitna bruna kappan knäppt pä sista
knappen. Hans vulgära väderbitna
ansigte är alldeles känslolöst. Han kan
förblifva trogen och dö, han kan
lefva oeh svika, hvilketdera vet han
icke sjelf; tillsvidare väntar han blott
en vink af kejsaren för att bege sig
till eftertruppen, och det skall hälla
hårdt i om ej fienden får vika
tillbaka. Men andra tankar livälfva sig
i Soults sinne, der han rider vid den
förres sida. Den djupa blick, som
ur hans skrynklade anlete häftar vid
kejsaren, synes säga: Du skall falla,
och jag . . . följer dig icke. En
annan marskalk sänker hufvudet
djupare än om en kula släckt hans
lifs-gnista; det är hoppets gnista som
slocknat. På något afstånd till
venster går en infanterikolonn med
trötta fjät trampande den förlorade
fosterjorden; en tschakå i förgrunden
inmyllad i smutsen är allt hvad af
yttre tecken konstnären använder för
att antyda de offer armén hemburit
sitt land.
Sådan är Meissonniers la campagne
de France (1814), åt hvilken jag
egnat flere ord än mitt utrymme bordt
medgifva, af skäl att den
otvifvelaktigt genom en sällsynt förening af
stor uppfattning och fin
detaljbehandling är en af konstens
märkvärdigaste skapelser. Att den ej
behedrades med den ena af de två
hedersmedaljerna (hvardera om 4,000 fr.),
kan måhända förklaras deraf, att
Meissonnier, medlem af institutet
liksom Cogniet, Ingres och Picot,
vägrade i samråd med desse att ingå i
juryn, tillföljd af den spänning som
fortfarande råder mellan akademin
och regeringen. Denna spänning var
säkert orsaken att så få af de
berömde mästarne befunno sig bland
ut-ställarne, hvarföre expositionen gaf
mera ett begrepp om hvad stort
samtiden har att förvänta, än om hvad
utmärkt den har att erbjuda. Ehuru
utan anspråk på någon förutsägelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
