Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåfva, skall jag i det följande ånge
några namn som törhända med tiden
skola räknas bland de utmärktes
antal. Med minsta fara för ett
misstag kunna hit räknas Giacomotti och
Brion; den förre är prisbelönad
fölen scen ur romerska historien —
Agrippina, Germauiei gemål, som
under ett tumult i hären lemnar
lägret. med sina qvinnor och med
Caligula i sina annar; — den senare är
redan utom all täflan, enär han
tidigare erhållit icke blott alla slags
medaljer utan ock hederslegionen. Hans
"Syndaflodens slut" är en storartad
naturscen, der vattendigra ångor
rulla öfver det ändlösa hafvet, hvarur
Ararats klippor uppskjuta. Arken
har stannat och det räddade
menniskoslägtets fader, en hög grånad
gestalt, går derur för att emottaga
dufvan med olivebladet. — Giaeomottis
tafla är på ett sällsynt sätt
genomträngd af antikuns ädelhet i hållning
och draperier. Agrippina och
hennes qvinnor röja det summa
lidelsefulla, halft orientaliska temperament,
som Couture med sådan framgång
utvecklat i sin Décadence Romaine.
Ulan att, såsom denne, söka några
nya färgläggningsinethoder, ger ban
sig tillkänna som en kolorist,
hvilken förstår att låta färgerna verka i
massor. Ett underligt infall är att
artisten för den unge Caligulas
anletsdrag tagit motiver från
Jesusbarnet i den sixtinska taflan i Dresden.
Det är en profanation ropar man,
och, hvad värre är, så mästerligt har
artisten användt den, att nian klai-
■536
ligen tycker sig i detta barna-anlcte
läsa historien om den blifvande
tyrannens utsväfningar och vansinne.
Giacomotti är ännu jemförelsevis ung; 1
det är tio år sedan han erhöll det
stora resestipendiet till Rom.
Detta är allt hvad det historiska
måleriet hade betydelsefullt att
uppvisa; det religiösa måleriet är än gle- j
sare representeradt. De stora
hållning-slösa bilderna af Schopin och
Mutant kunde tjena till text för
klagomål, som längre fram skola riktas
emot det franska måleriet i gemen, i
Deras hedersplatser i salon carré (den
som på midten afskar rum-raderna) |
äro redan utbytta emot dunklet och
glömskan i någon proviucialkyrkas
sidokapell. "Daniel i lejonkulan"
hade gifvit Alex. Leloir ämne till en
korrekt, imposant och innehållsrik
tafla. Egenteligen var det i
genrebilder sotn den religiösa känslan fått
några vackra, och äfven några för- (
träffliga uttryck. Till de förra må
räknas Charles Francois "läsande Eran- I
siskaner-munkar", för den innerliga for- i
eningen af genrens ögonblicklighet
ined en sträng, nästan kouturaktig
teckning, hans "Nunna af
Elisabeths-orden", lika enkel som ädel, samt
Jamins "Sörjande dam", som ur det
öde sorgerummet, lyftande en flik af
det hvita fensterförhänget, kastar en ,
blick efter den borttagande processio- j|
nen. Ett af expositionens
förträffligaste alster är Daubans klosterscen:
"En fremlings emottagande i ett
trap-pistkloster." Han är en realist, som
icke tvekar att låta de kala hjessor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
