Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■502
Pania.
Jag finge blygas, om jag läte
En qvinna ensam taga del uti
Min herres död.
Sabdanapalus.
Ren alltför många förbud
I döden gått för mig. Min Pania, gå,
Blif rik —
Pania.
Ocli lef med skam!
sardanapaujs.
Glöm ej din ed!
Den helig är, oryggelig.
1’ama.
Den är det —
Farväl, farväl!
Sahdanapaujs.
Sök noga genom rummet,
Och tveka ej att bära bort allt guld,
Ty livad du lemnar, lemnar du åt slafvar,
Som dödat mig. När allt i säkerhet
Du bragt på båtarne och lemnar slottet,
Stöt då i din trumpet en lång signal:
Till flodens brant är alltför långt, dess
brus
Är ock för starkt, att ljudet ifrån stranden
Skall höras tydligt. Sedan fly — och blicka
Tillbaka under färden. Fortsätt dock
Din väg längs Tigris — och när sen du
kommer
Till Paphlagonien, der vid Cottas hof
Min drottning bor med mina unga söner,
Säg henne hvad du vid din bortförd sär/,
Ocli bed att hon må minnas hvad jag sade
Vid en än sorgligare borlfärd.
Pania.
O,
Låt mig till mina läppar än en gång
Få trycka denna konungsliga hand,
Mig ocli det stackars folket här, som
nalkas
Sin kung ocli gerna ville dö med honom!
(Soldaterna tränga sig bring honungen och
kyssa hans händer ocli fållarne af hans mantel-)
Satoanapalus.
Ni mina bästa, mina enda vänner!
Vi måste här bemanna oss. Se så —
Ett afsked, gjordt för alltid, bör gå snabbt;
Sekunden eljest blir en evighet
Som blott förtynger lifvets sista sandkorn
Med tårar. Gån, blin lycklige! Och tron
mig,
Jag är ej att beklaga nu — och mer
För hvad som var än hvad som är. Men
hvad
Som kommer, är i gudars hand — om
gudar
Det finns. Snart vet jag det. Farväl —
farväl!
(Panta och soldaterna gä )
Myrriia.
Ett trofast folk! Det är en tröst att möta
I sista stunden kärleksfulla ögon.
Saiwanapaujs.
Och ögon dem man älskar, sköna Myrrlia!
Dock hör! Om du i denna stund —vi stå
Vid branten nu — en hemlig rysning
känner
För denna väg till döden genom lågor,
Så säg! Jag skall ej mindre älska dig
För det, nej kanske högre, om du lyder
Naturens röst. Än är det tid att fly.
Myrrha.
Säg, får jag tända en af dessa facklor
Som ligga hopade vid altaret
I närmsta sal, der med en evig eld
För guden Baal den helga lampan brinner?
Saidaxapalus.
Gör så. Är det ditt svar?
Myrriia.
Du skall få se.
(Myrrha går.)
SAnUAVAPAI.es (ensam )
Hon står då fast. — J fäder som jag snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
