Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
ta ord — han ordentligt störde mig.
Han hade aldrig sagt mig någonting
som kunnat skrämma mig, eller som
jag egentligt kunnat stöta mig vid;
men jag nödsakades att förstå att jag
’ hela dagen igenom var tillbedd :
vördnadsfullt förstås, men doek alltid
tillbedd; och ehuru det visserligen
e-mellanåt var litet besvärligt, så
tyckte jag dock i andra ögonblick att
det icke var utan sitt lilla behag.
Slutligen kom det till en kris; ett.
af hans långa sommarbesök nalkades
sitt slut, och han bjöd oss, med mer
än vanligt i ögonen fallande saknad,
farväl. Han skulle resa utomlands
tidigt på hösten och icke återvända
förrän påföljande vår. Jag såg
el-ter vagnen då den rullade bort
öfver bron, hvarpå jag gick i
förmaket, tog min arbetskorg och satte
mig ned vid min söm med en
känsla af outsäglig lättnad att vara af
med honom. Hans sätt emot mig
uuder den sista tiden, hade
omärkligt antagit en allvarsammare
karakter än förut; icke nöjd med de
många timmar vi naturligtvis tillbragt i
hvarandras sällskap, hittade han
ständigt på anledningar att få vara
ensam med mig, hvilket ofta gjorde
mig rätt ledsen; han brukade gå ut
oeh fiska med William, och glömde
då vanligtvis alltid något nödvändigt
tillbehör, för att sedan kunna komma
tillbaka efter det. Eller ock stämde
han möte med honom på något
utsatt ställe, och sedan ban väl
begifvit sig åstad, föregaf ban hufvudvärk
för att få stanna hemma med mig.
Och hvad som mera än någonting
annat uppretade mig var, atl han en
eller två gånger, på ett visst indirekt
försåtligt sätt, syftade på att
Williams bristande observationsförmåga
härledde sig af oförmåga att
uppskatta mig samt från likgiltighet och
— ålderdomssvaghet. Han kunde ej
förstå att det endast kom sig
afsvek-lösheteu hos en man, som icke
anade något ondt, emedan han sjelf var
ur stånd att begå någonting sådant.
Till allt detta kunde jag ingenting
svara, emedan han gick så klokt
tillväga, att jag aldrig kunde komma
till någon förklaring med honom
u-tan att röja att jag antog honom
hysa känslor för mig, hvilka han
nogsamt hade aktat sig för att gifva ett
öppet uttryck. Detta sakernas
tillstånd hade alldeles uttråkat mig, och
gjort hans närvaro riktigt förhatlig
för mig, så att jag verkligen kände
mig glad och lätt om hjertat vid
tanken på att han nu var borta. Jag
stack min hand i korgen och tog
fram mitt arbete, och tänk dig I
mellan vecken deraf låg ett bref, —
ingenting mer eller mindre än ett det
mest passionerade afskedsbref från
vår boTtreste gäst. Jag visste ej hvad
jag skulle göra ; jag ville ogerna
dölja det för William, och dock kunde
jag icke besluta mig att visa det åt
honom; detta bref gjorde mig riktigt
olycklig och illa till mods:
emellertid skulle ban nu resa utrikes, vi
skulle ej på långa lider återse
hvarandra, och jag beslöt att ej tala om
hela saken. Naturligtvis tänkte jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
