Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
och William var så öm och så
utomordentligt god emot mig medan
jag ärjnu sörjde öfver förlusten af
Minnie, och han var så i allo
pass-lig för mamma, att jag kände mig
öfvertygad om att jag aldrig kunde
finna någon som jag så högt skulle
kunna värdera och älska som honom,
och så gifte vi oss. Det är tjugutvå
års skilnad emellan oss, men ehuru
han föreföll mig nästan som en
farfar då jag gifte mig med honom, så
tycker jag att han blifvit yngre ju
längre vi lefvat tillsammans. Jag
känner ingen ung man som vore så
litet egoist, så öm och så utan svek
som han. Och om han också icke
kunnat väcka någon synnerligt
våldsam "storm af lidelser" hos mig (om
en sådan för resten någonsin kan
väckas hos mig, hvilket jag smått
betviflar), så har han dock helt och
hållet fyllt mitt hjerta under de
tjugu år vi varit gifta, och under
hvilka han aktat och ärat mig som en
laglydig undersåte, tjenat mig som
en tillgifven vän, klemat med mig,
och skämt bort mig såsom jag trolt
att endast en mor kunnat göra det
med sitt enda barn.
Och nu till den andra frågan,
hvilken jag dock tycker att borde vara
tillräckligt besvarad af det
föregående; det är så — och likväl är det
icke riktigt så, — det vill säga att
jag verkligen har en liten vrå af mitt
samvete som icke är alldeles hel, och
som nu kommer mig att tala, äfven
med fara att du skall skänka
mycket större vigt åt mitt lilla förtroen-
de, än det i sjelfva verket
förtjenar.
Ungefär fem år efter det vi blifvit
gifta tillbragte vi en vinter i
London, och gjorde der bekantskap med
en man för hvilken William fattade ett
synnerligt tycke. Han sköt som
Wilhelm Tell, jagade som Nimrod, red
som Carl XII, och det värsta af allt
var att han sjöng som en engel, och
den gode, hederlige William, som icke
kan skilja God säve the Queen från
Yanlcee Doodle och förut icke det
ringaste brytt sig om min sång, föll nu
plötsligt på den idén, att det vore
godt för mig att uppöfva mina
musikaliska anlag, och var helt förtjust
då han såg att mina små talanger
uppskattades af förståsigpåare ; att
fallet var detsamma med mig, måste
jag till min skam erkänna. Han bad
oupphörligt sin nye vän komma ut
till oss och stadna der någon tid, och
märkte icke att ban småningom
började egna mig större
uppmärksamhet än som va\- af nöden, samt alt
jag efterhand hade kunnat blifva
mera beroende af hans sällskap vid
dessa gemensamma öfningar än som
varit önskligt, isynnerhet som William
i musikväg ej kunde sympalhisera
med mig. Nåväl, på detla sätt
förflöt tiden, vi ritade tillsammans,
sjöngo tillsammans, läste tyska
tillsammans, tills mitt lif slutligen stördes
af en för mig hittills fullkomligt
fremmande atmosfer. Jag vill icke säga
att jag det ringaste brydde mig om
deune man; men han oroade mig —
gif ej någon annan betydelse åt det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
