Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
769
tan tid, med fara för eget lif,
lyckats gripa djuren i tygeln och
våldsamt skjuta dem tillbaka, samt
sålunda rädda henne från den död, som
för de kringstående syntes
oundviklig. Som saken nu aflopp, var hon
mera uppskakad än skadad, dock var
hennes fot illa vrickad. Han bar
henne uti sina armar till närmast
belägna butik, der hon fick ett glas
vatten och litet hann hemta sig från
sin förskräckelse. Han kallade
derefter på en cab, och åkte henne till
hennes hein. Då de aulände, var
hennes fot mycket sämre; den
förorsakade henne stor smärta och hon
kunde alls icke stödja sig på den.
Edvard Saville förklarade i få ord
för den gamle tjenaren hvàd som
händt, och denne kallade genast på
sin matmoder. Stor var hennes
förskräckelse då hon hörde sin dotters
fara, och stor var äfven hennes
tacksamhet. Biträdd af den gamle
mannen bar Edvard Saville miss
Haus-mann in i förmaket, der de lade
henne på en soffa, hvarefter han,
öfverhopad af från hjertat gående
tacksägelser, drog sin undan. Omkring
tvenne timmar senare erhöll ban
tillsägelse från Madame Hausmann, att
hon önskade se honom, ifall han ville
hafva den godheten och komma
öfver till henne. Ilon mötte honom i
förstugan, förde honom in uti ett
litet kabinett, ocb stängde dörren
efter sig. ,
— "Ni har varit god emot mitt
barn" sade bon "och gjort mig en
tjenst, som jag aldrig kan återgälda.
Ni är rik och jag fattig. Jag kan
blott på ett enda sätt tjena er, och
det genom att berätta er någonting,
som jag aldrig ämnat förtro någon
lefvande själ. Ni skall icke mera
komma hit", 6ade hon ; "glöm Wanda
-—bon är en af olyckan hårdt drabbad
varelse, som blott skulle förmörka er
ljusa framtid. Jag har sökt varna er
men när lyssnar väl ungdomen till
gammalt folks råd? Men hör nu på
hvad jag säger oc-h döm sedan sjelf,
hvad ni har att hoppas". Hon bjöd
honom en fåtölj, och talade sedan
sålunda:
"Vi äro från Böhmen. Min man
var läkare uti den lilla staden
Alt-heim, der vi ända till hans död hade
bott. Då jag miste honom, flyttade
jag med mina två barn tillbaka på
landet, icke långt från den lilla byn
Wallendorf, der jag hade tillbragt min
glada barndomstid.
Vi, min dotter Elisabeth, min son
William och jag, bebodde en enstaka
byggnad, belägen invid skogsbrynet
uti en vild och ödslig trakt. Wanda
är icke min dotter utan ett
fosterbarn. Vi arrenderade detta ställe af
Grefve Berchtold, en rik, mäktig
herre som hade vidsträckta besittningar
öfver hela landet. Omkring fyra mfl
från oss var ett af hans slott beläget,
med land och stora skogar som
sträckte sig ända till vår boning. Detta slott
stod nästan bela året tomt; grefven
kunde för en eller par dagars tid, om
höstarne, komina dit ut och jaga;
hela den öfriga tiden var det obebodt.
Då ban vistades på landet, bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
