Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
783
att åter för en tid förneka densamma. Allt
nog, Nigras not blef endast uppslagsändan
till en ny diplomatisk notvexling emellan
begge de kontraherande kabinetten, allt
under sken af att endast närmare förklara
de föregående öfverrnskommelserna i
sjelfva traktaten. Dronyn de Lhuys’ första
svarsdepesch af den 30 okt., som ännu icke
blifvit öfverlemnad åt offentligheten, säges långt
skarpare affattad än en senare dylik, af
den 7 nov., som kullkastar de ur Nigras
depesch dragna slutsatserna genom att
uppställa sju särskilda punkter rörande
Frankrikes politik i den italienska frågan.
Hufvudstadens flyttning till Florens, säges deri,
kan den franska regeringen ingalunda
uppfatta såsom blott provisorisk, såsom blott
ett rastställe på vägen till Rom;
Frankrike förbehåller sig vidare rättigheten att
efter de tvenne årens förlopp intervenera
vid en möjligtvis uppkommande brytning
emellan påfven och hans romerska
undersåter. På denna franska not skyndade sig
italienska utrikesministern, Della Marmora,
att svara med en ny depesch, deri han
i-synnerhet framhåller, att om Frankrike
icke uppgifvit sin rätt att framdeles
intervenera i Rom, Italien ännu mindre gjort
detsamma utan tvärtom förbehåller sig denna
rätt. Hufvudsyftet med detta svar tyckes
varit att utplåna det ogynsamma intryck,
som den senaste franska noten
qvarlemnat hos de italienske deputerade, och
denna afsigt uppnåddes också fullkomligt.
Kort förut, den 7 nov., hade nemligen
sjelfva de egentliga debattenia inom den
i-talienska deputeradekammaren börjat, för
att sedan utan alla afbrott fortsättas ända
till den 19 nov. Redan sjelfva mängden
af de uppträdande talarne och vigten af de
afhandlade frågorna skulle förlänat
densamma intresse, äfven om den icke, såsom
nu var fallet, tillika blottat förhållanden,
dem man hittills endast kunnat gissa sig
till. Det mest utmärkande- draget som
genast faller hvar och en i ögonen under
hela denna diskussion, är nemligen en
a-nimositet, långt allmännare och häftigare,
än man kunnat ana till, emot
hufvudstaden Turin, emot den piemontesiska
hegemonin och emot hvarje derpå grundadt
centralisationsförsök. Alla talare, som
uppträda emot hufvudstadens flyttning, hafva
redan på förhand sitt öde gifvet; de
vältaligaste, en Brofferio, en Petrucelli med
hela sin sarkastiska qvickhet, kunna icke
skaffa sig gehör. Man tillintetgör deras
argumenter på ett högst oparlamentariskt
sätt, som nästan påminner om näfrättens
tider; man hör alls icke uppå dem och
tvingar andra att göra detsamma, genom att
underhålla en liflig konversation, med
hvarandra, som nästan alldeles förtager ljudet
af deras röst. Uppträder deremot någon
för denna flyttning, det må också vara den
högst bizarre och långdragne Ferraris, så
hör man icke blott på honom, man ger
äfven sitt bifall tydligen tillkänna och
omringar honom efter takts slut för att
trycka hans hand. Allt utvisar, att den
ford-ne utrikesministern i det Minghettiska
kabinettet, Visconti-Venosta, har rätt, då han
säger, att denna flyttning icke blifvit
på-tvungen af utlandet, utan sjelfmant utgått
från de italienska statsmännen, som blott
sökte begagna sig deraf för att, tillika
vinna några fördelar med afseende å
ställningen till utländska makter. Det finnes
talare, som öppet förklara detta hat emot
Piemontesarne och Turin för orättvist, men
ingen synes dock vilja förneka det, och
församlingens hållning är det bästa
beviset derpå.
Med klar insigt om denna sak, hade
också ministèren uppställt frågan så, att den
egentliga diskussionen icke närmast rörde
sjelfva konventionen, utan hufvudstadens
flyttning, hvilken, enligt ministeren, var
detsamma som traktatens antagande.
Genom denna anordning blef resultatet långt
mera lysande, än ministèren vågat hoppas.
Vid den slutliga omröstningen antogs
hufvudstadens flyttning och den dermed
sammanhängande konventionen med en
majoritet af 317 röster emot t>3. Senaten har,
efter allranyaste underrättelser, gifvit sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
