Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ren till ångmaskinen, framtager en
kaffepanna och slår i dess innehåll åt
denne, medan han ännu engång med
sin oljekanna i handen vandrar
omkring sitt lokomotiv, som med sina
glödande ögon, de stora runda
lyktorna, stirrar ut i snöyran der ute på
banan. Ännu engång besigtigar han
hvarje särskild del, öfvertygar sig om
att olja finnes i alla behöriga kärl,
att gallret i ugnen är fritt från slagg,
att kittelns kokningsrör äro fria från
aska, att ingenting är för löst eller
för hårdt tillskrufvadt och hans "Grip"
är i stånd att låta sina smidiga
jättelemmar arbeta, att fritt utveckla
sina 120 hästkrafter oeh med örnens
snabbhet genom den stormiga natten
rycka fram med sig sin ofantliga
kropp, med den dervid fästade,
öfver 2,000 centner tunga bördan.
— "Skall styrelsen aldrig komma
sig till, att åt er stackars karlar låta
uppföra skjul på lokomotiverna?"
frågar inspektorn; "ni måste ha det
förfärligt svårt der framtill, under en
sådan här vinternatt, utan tak!
— "Ja, ja, de herrarne i sina
sessionsrum veta icke, huru
genomträngande en snöstorm om natten kan
vara", svarar föraren doft genom sin
tjocka munduk; "de mena, att vi
icke skulle höra eller se någonting i
de små öfverbyggnaderna. Hör man
väl bättre med så här ombundna
ö-ron, eller ser man bättre med så här
inflammerade ögon?" tillade han
skrattande, i det han pekade på sitjt
hufvud, och fortfor: "färdigt, herre! Ni
kan låta ge signalen."
Inspektorn ger en vink; den gälla
signalklockan uppjagar med sina
afmätta toner ännu engång de i
vagnarne sofvande passagerarne, och dess
sista ljud öfverröstas af maskinens
ännu afskyvärdare, uthållande
hviss-lingar. Derpå hör man derute den
elektriska klockans högljudda
dubbelslag: c, e, ■— c, e, — c, c, —! dö
bort i stormvinden.
— "Gud beskydde dig,
Zimmermann !" säger hustrun och räcker ännu
engång handen åt den på maskinen
stående föraren.
— "God natt, hustru ! tänk på mig,
då du åter är hemma, och helsa
barnen!"
Han lägger sin handskbeklädda hand
på regulatorn: en ryckning —
maskinen sätter sig i rörelse;
gnisslande, liksom af motvilja, följa henne
vagnarne; puffande utsänder
lokomotivet det första ångmolnet mot
ban-hallens tak, det andra redan derute
i snöyran, så att snöflingorna liksom
skrämda flyga undan och sprida sig
vidare i rymden. Tjutande anfaller
den genomträngande stormen de
båda männen som tigande stå på
lokomotivet — föraren och eldaren — och
skjuter de i lanternornas sken
glittrande och dansande snöflingorna likt
nålar af is i deras ansigten. Föraren ser
sig om och söker utforska om allt är
rätt väl i sin ordning. — Hur
behagligt måtte det icke vara derinne i de
stoppade och varma kupéerna! — På
vagnarne sitta i sina skjul
konduktörerna, likt svarta spöken, inhöljda
i pelsar och kappor; stormen far med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
