Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Singoalla af V. Rydberg - Finsk Literatur: Kalevala, öfvers. af K. Collan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna ungdomsdikt ut i verlden är opåkallad; utom det nöje dikten i och för
sig skänker, är det af ett eget intresse att iakttaga de första vingslagen af
en skaldeflygt, som åtminstone hos oss är mera ovanlig. Af tusende, som
skrifva och anse sig kunna skrifva en berättelse, är icke en verklig
konstnär eller poet. Men detta är Herr Rydberg i fullt mått, och mera än
mången, som anser sig vara det derföre, att han stapplar ojemna rader
öfver hvarandra med meter och rim. Hvem nekar väl, att “Den siste
Athenaren“ gömmer en skatt af poesi, som icke förringas deraf, att
arbetets tendens ofta nog bjert framsticker, eller att den historiska
kristendomens vän finner de mörka färgerna i taflan hopade just öfver föremålet
för sin kärlek och tro? Eller hvem fann icke i framställningen af
“Medeltidens Magi“ en kraft i teckningen och framför allt en rikedom och
fantasifullhet i färgläggningen, som till och med någon gång bar pregel mera
af konstnärlig ifver och glöd än af historisk trohet i de dystert praktfulla
bilderna, men dock alltid vittnade om ett poetiskt mästerskap, som äfven
der gjorde sig oemotståndligt gällande, hvarest man minst hade kunnat
vänta det? I föreliggande berättelse är författaren helt och hållet diktare,
och någon afsigt med de tecknade bilderna kan icke spåras. För öfrigt
kallar han “Singoalla“ produkten af en tid, då hans pegas fick bära
honom “hvart den ville, och så bar det af in i töckenhöljda månskensbelysta
nejder, der alla föremål tedde sig med ovissa, sväfvande lineer“. Häri
gifva vi naturligtvis författaren rätt: det är in i fantasiens dimmiga rymder,
dit de första ungdomsdrömmarne helst förläggas, innan pegasen blifvit en
väl inriden skolhäst, “känslig för hvarje minsta ryckning i förståndets
tyglar“, som han för oss i dessa medeltidsbilder; men vi kunna dock icke
neka, att, olika mot andra ungdomliga fantasifoster, i Singoalla herrskar
ett visst lagom, en sans och ett skönhetssinne, som röja konstnären och
göra, att hvarje ålder, äfven ofvanför den gröna ungdomen, kan njuta af
författarens taflor. Det är en egendomlig ideal dager, som sväfvar öfver
allt, hvad Victor Rydberg skrifver; man andas hos honom alltid en ren,
stundom en kylig luft, men den är oftast klar och genomskinlig och för ett
vanligt menskligt sinne alltid sundare och bättre samt mera stärkande och
lifvande än den vanliga romanliteraturens konstlade drifhus-qvalm eller den
moderna gudsnådlighetens komprimerade helsoluft. Vi anbefalla “Singoalla“
hos literaturens sanna vänner såsom ett stycke verklig dikt i prosaform, och
vi bedja författaren snart skänka oss mera af slika “fantasier och små
historier“. C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
