Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
större eller mindre märken efter sig af sin korta
tillvaro. Ty derpå, att vara menniska, derpå är
det just det kommer an här i verlden. Egentligen
skulle vi kunna vara snillen - liksom också
dygdemönster - allesammans: ingredienserna äro
gifna, känsla, fantasi, förstånd; hos ingen fattas
de fullkomligt. Det beror blott på förhållandet
dem emellan, på proportionerna, för att den äkta
menniskan, snillet, skall framstå, - och så visar sig
denna lyckträff liksom en sällsynt kombination i ett
lotterispel en gång hvart århundrade för storheter af
andra rangen - och knappt en gång hvart årtusende för
stjernor af första storleken. Intet under derföre,
att hela den svärm af epigoner, som följde efter
Shakespeare under mera än ett århundrade och lagade
dramer efter regler på samma sätt, som man lagar
mat efter en kokbok, icke kunde förstå sig på det
menskliga hos honom, som till följe af sitt ädla
jemnmätt i förening med sprutande lifskraft så långt
afvek från deras eget jag med dess egendomliga lilla
förvridning. Intet under, att de förtviflade, när de
hos Shakespeare intet annat funno än oupphörliga fel
mot de regler, som deras lagstiftare erhållit genom
ett abstrakt och ofruktbart studium af de gamle. Der
fanns hos honom först ock främst ingen enhet i
handling, - ty huru kunde man väl tala om en sådan,
när i flere stycken två eller tre handlingar löpa i
jemnbredd med hvarandra? Och om någon enhet i tonen
kunde naturligtvis icke bli fråga, då en och samma
person, såsom t. ex. Prins Henrik, än konverserar
med allsköns slödder på krogarne på dess eget vulgära
språk, än lyfter sig på kothurnen och framsäger ord,
värdiga en hjeltekonung, - eller då högt och lågt
blandas om hvartannat, då, såsom Voltaire anmärker,
skräddare och skomakare införas i samma scen som
Brutus och Cassius i Julius Csesar. Att tala om
enhet i rummet kunde ännu mindre komma i fråga på
en theater, der man ej generades af maskineri och
kulisser, utan förändrade plats från en del af verlden
till en annan på samma gång man ändrade inskriften
på en tafla, der hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
