Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihetstidens Historia. A. Fryxell: Berättelser ur Svenska Historien. Del 37 och 38. Konung Fredriks Regering, 1743-1751. F. A. von Fersens Historiska Skrifter. Del. II. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 FRIHETSTIDENS
HISTORIA.
Vi hafva anmärkt åtskilligt vid Professor Fryxells
arbete, och vi hafva ansett oss dertill både
berättigade och skyldige, emedan fil författare
ega en så vidsträckt läsarekrets, och hans arbete
ar blifver en svenska ungdomens, örn ej folkets
egendom. Genom det sista hafva vi ock uttalat arbetets
förtjenster. Förfis erkända förmåga att gifva lif
åt allt, hvad som kommer under hans penna, förnekar
sig ej heller nu, och ämnets sönderdelning blifver
här en fördel, ty mången läsare finner det nog både
angenämare och be-qvärnligare att genomgå denna följd
af särskilda väl utarbetade taflor. Och ju mera ämnet
lämpar sig för berättelsens form, dess mera känna vi
igen det arbete, hvars första delar så anslagit ocli
ännu anslå svensk ungdom.
Fortsättningen af grefve Fersens Skrifter jemte de
vigtiga bilagor, särskildt Lovisa Ulrikas dagbok,
hvilka utgifvaren dermed förenat, är otvifvelaktigt
det intressantaste bidrag till Frihetstidens Historia,
som vi på länge fått mottaga. Fersens egen person
vinner genom den lika mycket i aktning, som den
role han spelat i betydenhet. Han lyser vid sidan
af Tessin och Höpken såsom en af Hattarnes mest
glänsande förmågor och största ledare; dock står han
kanske Höpken närmare än Tessin; den senare med all
sin stora vältalighet och yttre värdighet är likväl
både som menniska och statsman den sundt praktiske
och karaktersfaste Fersen vida underlägsen. Fersen
är en verklig , karakter, orubblig i sina grundsatser
och konseqvent i sitt handlingssätt, sällan ledd, men
oftast ledande sitt parti och deri större än detta,
att han med Sveriges välfärd för ögat gick sin väg
fram, utan att ryckas med af partiets passioner, utan
att senare låta sig dåras af reaktionens hägringar
eller lockas af dess löften. Med en i allmänhet
sund och oförvillad blick bedömde han samtidens
män, äfven mot-ståndarne (yttrandet om Lövenhjelm
s. 44 utgör ett undantag); hans skarpa förstånd,
ytterligare skärpt genom studiet af både menniskor
och böcker, genomskådade med förvånande klarhet
personernas skaplynne. För statsskickets brister var
han ingalunda blind (s. 14, 26, 29, 48 och 89); men
hvad annat val fanns under den dåvarande situationen,
än att vänta på bättre tider. 1750 års händelser
beklagade han, men framhöll tillika med rätta, att
Ständernas åtgöranden blott voro nödvärn mot våld. Det
kanske mest förvånande är att hos partichefen finna
en sådan tolerans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
